Tjockisbild från 2006

Igår fick jag ett mail av min kära mamma. I den hade hon bifogat en bild, en bild på mig och mina kusiner från 2006. Alla ni som läser bloggen vet kanske inte det, men jag har redan en gång gjort en ganska stor viktnedgång på 12kg. Den nedgången var inte direkt medveten utan jag var ganska deprimerad vid tillfället och märkte inte själv att jag förlorat så mycket förrän folk kommenterade det och jag vågade mig upp på vågen igen.

Jag är inte helt säker på vad jag vägde som mest men jag tippar runt en 80 kg. Några av dem kg gick jag upp igen men med tanke på att det var över två år sedan så är det inte så farligt mycket, det kunde lika gärna ha varit allt. Anledningen till viktuppgången berodde delvis på att huvudet inte var med. I mina ögon såg jag likadan ut, i mina ögon var jag fortfarande en tjockis så det spelade inte så stor roll vad jag tryckte i mig. Men under dessa två år har jag pendlat upp och ner 5 kg hit och dit, det låter kanske inte så hälsosamt men jag vill ändå påstå att det varit det. Precis som i livet så går saker upp och ner, ibland har jag haft mer motivation med att träna och äta rätt och ibland mindre.

Nu väger jag ungefär lika mycket som jag gjorde efter den stora viktnedgången men skillnaden är att måtten är mindre och muskelmassan bra mycket större. Även nu så går livet upp och ner men skillnaden är att jag hittat balansen jag tidigare saknat. Min passion till träning. I över ett år har jag tränat regelbundet varje vecka 5-6 pass i veckan och löpningen har varit det som gjort att jag älskat min träning och suktat efter den. Nu istället för att jag går upp några kg varje gång jag har en svacka så står jag stilla i vikt. När jag skärper mig går jag ner - även om det kanske inte är jättesnabbt så går jag ner.

Så jag tänkte jag bjuder på denna hemska bild mamma skickade mig och sedan även två bilder jag tog igår efter gymmet.

.......

Nya träningskläderna!

Yey!

Jag är glad att den tjejen jag vetat funnits där på insidan äntligen också börjar synas på utsidan. Jag är ännu mer glad över att min älskade fästman alltid har sett mig för den jag är - även fast jag var en tjockis som ogillade sig själv när vi blev tillsammans.

Tack mamma för att du ständigt påminner mig om hur bra du tycker jag är.
Kärlek.