lördag 17 september 2011

Skanörsmilen och under fina 55!

Min kropp är helt slut men jag kan inte gör annat än att le! Vilken kraftsatsning jag gjorde idag, en satsning som höll hela vägen in i mål. Så häftigt, så magiskt, så jävla bra. Men som vanligt så tar vi det från början.

Då vår bil gått sönder var jag tvungen att ta mig till Skanör med buss. Lite småtråkigt men gick förvånansvärt smidigt och för er som inte vet så är Skanör och Falsterbo längst ute på ett näs som inte är jättestort men däremot förbannat blåsigt. Mål och Start var vid Falsterbo Ryttarstadion och vägen vi skulle springa var som Göteborgsvarvet utmärkt med blåa spår. Awesome.

Men som det blåste där. Herregud. Jag var där ungefär 1,5h innan mitt lopp gick då jag behövde hämta ut nummerlapp och dylikt innan men träffade några andra löpare på bussen som jag då fick sällskap med. Så i ca 1,5h frös jag verkligen trots varma kläder och vindjacka. Inte lätt att välja kläder till löpning med andra ord men det slutade med trekvartsbyxor och en tunn långärmad tröja som jag nu i efterhand fortfarande känner mig nöjd med.
Jätte, jättekallt.
Starten gick för de som skulle springa halvmaran och jag själv började värma upp och lämna in mina underbara överdragskläder. Pang! Alla sprang iväg och som vanligt ska alla dra på i ett fasligt tempo i början - ett tempo som jag absolut inte planerat att hålla i 10km så trots folkmassan saktade jag in något och tänkte att jag springer om dessa människor om en 2km.

Löparna som sprang halvmaran springer på.
Och mycket riktigt. Efter 2km hade jag kommit förbi en hel del människor och jag fortsatte att springa förbi folk ständigt. Benen kändes pigga och det kändes faktiskt inte så jobbigt som ett tempo kring 5:20min/km brukar kännas. Tryckte på när jag såg att snittiden gick upp lite och vid 4km kändes allt fortfarande bara fint. Kontrollerat. Tänkte att fan, snart har jag klarat att hålla det här tempot i hälften av loppet och jag är inte sliten. 5km passerades på 26:41 min.. med andra 6 sekunder långsammare än mitt 5km-lopp i Trelleborg. Öh jaha tänkte jag för mig själv lite fundersamt, är detta bra eller dåligt? Kommer jag hålla?

Men jag sprang på. Försökte nu att inte tappa och hålla varje kilometer under 5:30. Misslyckades först vid kilometer 6 där jag sprang på 5:31 men också på kilometer 9 där jag sprang på 5:35. Misstänkt anledning = massa, massa motvind. Men allt som allt var jag verkligen stark. Mitt där vid kilometer 7 eller så började det regna och då log jag för det finns inget bättre än att springa i regn! Försökte peppa på de jag sprang förbi (och som jag sprang förbi folk hela tiden!) och tvinga benen att inte tappa fart, för fortfarande var de inte trötta. Avslutade sedan start med sista kilometern på 5:16 och en liten spurt in i mål på 54:11 enligt min Garmin(officiella resultat är ej uppe än).

Wow. Jag kan inte riktigt fatta det själv. Jag klarade att hålla nästan samma tempo som på Trelleborgsloppet hela vägen in i mål. För det första visar det att jag antingen fegade ur på Trelleborgsloppet samt att hur viktigt det är att huvudet är med. Jag var fast bestämd innan att inte tappa greppet, inte tappa fart utan bara köra på jämt och sedan öka sista kilometern. På både Malmöhalvmaran och Trelleborgsloppet var jag otroligt opepp och hade inte alls samma driv som idag. Det är inte bara benen och hjärtat som jobbar när man springer utan minst lika stor del är huvudet!

Lite finurlig blick men detta är faktiskt efter loppet! Jag ser ju riktigt awesome ut!
Nu är jag förbannat jävla skitglad och får stryka ännu ett av mina uppsatta mål för 2011 på högerkanten. Nu hoppas vi bara att säsongens sista lopp i Bromölla gör att jag kommer bli minst lika glad! Tack som fan lördag!

Lite stats från min kära Garmin:


1km 5:21
2km 5:23
3km 5:23
4km 5:14
5km 5:20 - 26:41
6km 5:26
7km 5:31
8km 5:27
9km 5:35
10km 5:16
0,05km 0:15
-----------------
10,05km - 54:11
Puls: 175/183
Snitt: 5:25min/km

onsdag 14 september 2011

En vältränad tjockis?

Låt oss gå tillbaka i tiden. Till mellanstadiet närmare bestämt. Jag minns en händelse som då gjorde väldigt ont men som fortfarande känns orättvis och elak. När jag var i den åldern var jag grym på friidrott. På dessa friidrottsdagar när man tävlade mot massa andra skolor vann jag alltid 60m. Alltid. Jag insåg även i 6an-7an att jag var duktig på längdhopp också - antagligen eftersom jag fick upp sådan hastighet från löpningen innan. Jag vann också över alla killarna i min klass på 60m och då var min högstadieklass en otroligt atletisk klass med hög tävlaranda vilket jag älskade. Jag har tränat väldigt mycket i hela mitt liv.

Hur som helst så sprang vi just 60m på idrotten. Min kompis berättade efteråt att en av kille i klassen hade sagt att jag var tjock och min kompis hade försökt vara diplomatisk genom att säga att "Neh, inte är hon tjock - hon är bara lite mullig" men killen hade inte ändrat sig. Jag vet inte vad som gjorde ondast men jag minns att jag tyckte det var otroligt elakt och jag blev väldigt ledsen - även om jag försökte att inte visa det då.

Jag har alltid varit större än mina vänner. Inte jättemycket större oftast men det räcker att se på bilder från mitt liv att ja, jag är bred. Och då är jag också bara 160cm lång, så en kort tjockis med andra ord. Att vara smal har jag aldrig någonsin vetat hur det känts, att vara nöjd med min kropp likaså. Men jag börjar närma mig.

För så här är det, poängen med min lilla historia. En tjockis som är vältränad kommer aldrig någon tro är vältränad. Hänger ni med på vad jag menar? Jag är i dagsläget väldigt vältränad, jag tränar många gånger i veckan och jag har muskler. Dessvärre syns de inte så mycket men de finns där under det mjuka. Men ändå så får man kommentarer från folk som synar en och definitivt inte tror på en. Eller att mina vänner, som inte tränar alls, får kommentarer över hur vältränade de ser ut trots att de knappt kan lyfta en hantel. Det är så orättvist och så förnedrande på något vis. Är det så konstigt att en överviktig person också kan vara vältränad? Nej inte alls! Men överviktiga blir alltid dömda på förhand, precis som smala personer blir dömda. Orättvist åt båda håll.

På Stockholm marathon kände jag mig stor. Löpare har oftast en nättare kroppsbyggnad och självklart är det till fördel. Jag vet att skulle jag gå ner mina 10kg så skulle jag springa mycket, mycket snabbare. Men så där på startlinjen bredvid mig stod en kvinna. Hon var nog en 35 och hon var stor. Jag skulle nog tro att hon hade ett bmi (bullshitindex men lättast att mäta i) som låg på fetma. Men ändå stod hon där, beredd att springa dessa 4,2mil och jag blev så glad. Klart som fan att hon kan! Det hon gör är bra mycket jobbigare än det jag gör, hon ska bära massa överflödiga kilon runt som jag inte har, men för att kunna orka det måste hon vara vältränad. Men det syns bara inte med blotta ögat, precis som på mig. Häftigt.

Brukar ni också bli dömda för att ni har några extra kilon på kroppen?

tisdag 13 september 2011

Mellanläge

Jag befinner mig i något slags mellanläge.
Mellan två hårfärger - ska göra en tvärvändning hos frisören och bli blond om 1,5 vecka.
Mellan två löner - så mycket saker som jag vill ha, främst smink och träningskläder, men måste spara pengar.
Mellan två vikter - som bekant pågår rivstarten och den är inne på 4:e veckan av 8 nu. Jag måste lägga i en till växel for sure.
Mellan träningsvilja och ovilja - det går upp och ner för varje vecka. Mycket omotivation, främst till löpning tyvärr.

Så vad gör man åt detta då?
Bokade tid hos frisören för länge sedan. Väntan är stor och urväxten i mitt hår ser förjävlig ut.
Köpte budgetsmink hos e.l.f. som förhoppningsvis dyker upp denna veckan. Inser att jag nog inte behöver mer träningskläder - jag har faktiskt massor.
Försöker bli ännu bättre med viktnedgången även fast jag misstänker att denna veckans resultat eventuellt kommer bli blä.
Försöker alternativträna simning istället och ta lite extra vila denna veckan vilket passar bra eftersom jag ska springa tävling på lördag - 10km.

Sen är det faktiskt så att jag fyller år om ca 3 veckor. Då bör mitt mellanläge gått över till slutskede istället. Låter bra tycker jag.

måndag 12 september 2011

Mentala och fysiska spärrar

Har haft en konstig känsla i kroppen hela helgen, både mentalt och fysiskt. Saker stämmer liksom inte och jag vet inte riktigt vad som händer. I lördags skulle jag springa långpass. Först hade jag tänkt 20km men kände mig inte direkt sugen på att springa så kortare ner det till 14km. Detta sug brukar dock komma tillbaka när jag väl springer. Inte idag.

14km är inte speciellt lång eller jobbigt så när jag började springa kändes det ändå helt okej. Benen och pulsen var pigga men efter en 2-3km så dog jag mentalt. Kroppen var verkligen pigg men jag ville inget annat än sluta springa, inte för det var jobbigt, men jag tyckte det var så fruktansvärt tråkigt och ovärt. Samlade negativa tankar i flera kilometer, undrade om man verkligen får ut något av ett pass som är så sjukt omotiverande samt om jag skulle försöka ta mig hem istället. Slutade dock med att det kom en bra låt på radion som gav mig lite nytänding för att mentalt orka springa mina 14km. Speciellt snabbt gick det inte men vad gör det. Just nu är jag tacksam att jag kom hem överhuvudtaget.

Men hur kan man förklara detta beteende? Denna totala ovilja till något jag brukar gilla så mycket?

Och så igår. Kunde knappt sova under natten då jag var pigg trots lite sömn. Får ingen ro alls och på morgonen skulle vi till gymmet. Jag orkade inte. Nu var det kroppen som strejkade och psyket blev inte starkare än det. Jag är inte sjuk men jag verkar inte kunna få någon ro. Ge mig ro. Med detta väljer jag att avstå från dagens planerade distanspass och vilar istället. Kära kropp, vad är fel?

fredag 9 september 2011

Morgonsimning

Jorå! Idag hade jag min premiär i badhuset. Minst 1000m eller en halvtimmes simning innan jobbet gällde(var allt jag hade tid med) och jag körde en 1100m med några minuter till godo. Otroligt vad jobbigt det var och såklart blir det jobbigare då jag kan alla simsätt så tekniken gör att jag kan ta i mer än vad min kropp är van vid.

Men ack så skönt det känns att sitta på jobbet nu. Det är fredag, solen skiner och himlen är blå och jag har redan utfört dagens träning. Supernajs. Och vet ni, när jag såg mig själv i baddräkt så tyckte jag faktiskt inte det såg så hemskt ut alls. 3 veckors rivstart har snart gått och min kropp börjar omformas. Fan va fint hörrö ni.

Nu taggar vi till då inför helgen?!

måndag 5 september 2011

Snabbheten inom mig

Tjejen som skriver det här inlägget är nöjd, jävligt nöjd. För varje pass jag springer desto bättre känns det. Någonstans inom finns snabbheten och jag tror att den bara väntar på att få komma ut.

Distanspass idag i ett snittempo på 5:58min/km och det känns avslappnat och inte speciellt jobbigt. Visst var benen lite stela än från helgens träning men neh, de pinnande på bra. Det är väl som de säger, man blir bra på det man tränar? Snabbheten är på väg nu, den liksom hamnade i glömska där inför Stockholm Marathon och i takt med att jag går ner i vikt så kommer den bara bli mer explosiv.

Mina vänner, jag är på G.

lördag 3 september 2011

Backattack i Bokskogen!

Men vilken dag! Såg av en slump att det skulle vara ett event i bokskogen i helgen för några dagar sedan, nämligen Backattack! Efter lite velande så bestämde jag mig för att åka dit, vad är det värsta som kan hända liksom?

Träffade upp ett 20-tal löpare inklusive personen som anordnat det hela, Sara. Jag såg ganska snabbt att det skulle vara extra tufft för mig eftersom jag är en bra mycket långsammare löpare, men tänkte att det är starkt av mig att våga vara med då även fast jag vet att det kan vara mentalt jobbigt att hela tiden hamna efter.

Hur som helst, efter några kilometers uppvärmning, som för övrigt var lite för tuff för mig, så kom vi till backen Sara planerat in. Vi fick massa tips på hur backar ska hanteras samt en massa rundor löpskolning. Kul med nya övningar då jag själv för tillfället bara har en 5 övningar som jag kör rätt regelbundet.

Efter det var det dags för backintervallerna och Sara sa att alla skulle göra minst 6 men max 12 med joggvila, annars blev det straffrundor! Jag satte in siktet på 8, det kändes som de snabbaste löparna borde vara klara ungefär samtidigt som mig då. Sagt och gjort så påbörjade vi intervallerna. Jag blev omsprungen mest hela tiden, speciellt av supersnabba och supertrevliga Daniel som jag träffade för första gången, men vad gör det? Jag tryckte på, tänkte på att hålla min kropp upprätt och körde mina planerade 8. Kan även tillägga att backen var ganska lång, Sara sa att det tog mellan 60-70 sekunder för henne att ta sig upp, så lägg på ptja 20sek eller mer kanske?, så förstår ni hur lång tid det tog för mig.

Lite smygfotning på lunchpausen i solen.
Efter de var gjorde pratade jag med några trevliga tjejer från Heleneholms IF som sa vid upprepade tillfällen att jag borde komma förbi på deras öppna träning på måndagar för lite mer socialt löparhäng. Inte kan man säga nej till det! Ska se om det blir denna eller nästa som jag försöker planera in det.

Hon till vänster sprang Swiss Alpine i år och hon till höger vann iForm-loppet 10km i tisdags! Vilka fantastiska tjejer!
Hur som helst. Lunchen intogs även om det inte blev så mycket fast mat och slutligen så skulle de som var kvar köra lugna 7 kilometer i Bokskogen. Och det tog väl inte mer än en kilometer innan jag var ensam, men åter igen, vad gör det?! Daniel gav mig några tips om hur jag skulle springa så jag inte sprang vilse som jag tackar ödmjukast för. Men jag njöt, seriöst jag verkligen njöt, av varje kilometer i det otroligt kuperade motionsspåret för det tog mig tillbaka till när jag var yngre och sprang med pappa i skogen bakom oss. Det är så otroligt vackert och rofullt att springa i skogen och jag höll utan problem ett 6:30-tempo och försökte trycka på i backarna som avlöste varandra hela tiden.

När jag kom fram så stod alla där och väntade, kul för det hade jag verkligen inte tyckt att de behövt göra! Allt som allt en fantastiskt rolig dag och det känns redan av i rumpa och vader. Jag är glad att jag tog modet att ta mig i dit, även om jag var den långsammaste av oss alla.

torsdag 1 september 2011

Supertusingar igen

Fy fan vad jobbiga de är. Seriöst. Förr tyckte jag vanliga tusingar var det värsta passet men neh, supertusingar är värre. Så äckligt jobbigt men troligtvis extremt effektivt! Benen var som mos efter mina sammanlagt 16 intervaller i olika distanser. Gah.

Då jag ska vara ensam i princip hela helgen så verkar det som att jag ska hänga i Bokskogen på lördag och träffa massa andra duktiga löpare och lära mig springa backar. Hur kul som helst faktiskt men lite nervös är jag. Har aldrig direkt varit på något löparevent tidigare annat än tävlingar.. hur jag ska ta mig dit är också en fråga eftersom bilen är död men ja. I värsta fall blir det cykel men det känns sådär om man har mosat sönder benen i backar och sedan ska lyckas cykla hem. Cykla hem och inte köra vilse heller!

Japp.. den som lever får se..