Så otroligt glad

Jätteglad och jättetrött sitter jag här och bara ler. Jag hade en vision. En vision att klara åtminstone en mil men gärna längre, mycket längre. För säkerhetsskull tog jag med mig 2 flaskor energidryck och en flaska vatten för kanske kanske ville mitt löparknä klara lite längre.

Jag startade min vanliga långrunda väg förberedd med både telefon och kontokort ifall jag var långt hemifrån om smärtan blev olidlig och jag behövde ta taxi hem. Jag började springa, benen kändes otroligt pigga men eftersom knät inte gjorde ont alls och jag inte vill förvärra det genom att springa för snabbt slog jag av tempot enormt mycket. Allt för att inte överanstränga.

Runt 5km började det göra riktigt ont. Ledsen och besviken började jag vända för att springa hem igen men vänta lite! En kilometer senare började smärtan släppa och jag tänkte för mig själv, vågar jag springa lite till? Jag sprang förbi hemmet och körde på. Smärtan släppte mer och mer tills jag inte alls kände av det längre. Jag styrde min väg in på det längre spåret igen och benen var pigga men jag tog det lugnt. Riktigt lugnt.

Först tänkte jag, 15 km minst klarar jag. Vid 13km insåg jag att nej, längre kan jag. Jag tog alla omvägar jag kunde och var hemma igen efter nästan 23 km! Förstår ni? 23 hela kilometer! Distansrekord igen samt att jag inte känner av mitt löparknä ALLS nu. Sen att mina vader gör riktigt ont är en annan femma men det botar jag med mina otroligt sköna och nya kompressionsstrumpor.

Så. 23 km. Nästan 3h löpning så tempot som ni förstår var saktare än jag någonsin sprungit i mitt liv. Det är seriöst svårt att springa så sakta men det var behövligt, jag ville inte överanstränga knät mer än nödvändigt.

Tid: 2:43:25
Km: 22,77 km
Tempo: 7:11 min/km (ni ser själva, normalt springer jag en minut snabbare än så på mina långpass)
Snittpuls: 160
Känsla: Total lycka

Jag missade mitt långpass förra veckan och var rädd att jag inte skulle få till ett långpass denna veckan heller. Men som det ser ut nu så går min maratonträning i rätt riktning! Nästa vecka är det tänkt att jag ska klara 26 km och ja, det känns riktigt långt men jag vet att man kommer långt bara med envishet. Jag är så glad nu.

Mina fantastiska strumpor <3 (och ben då, mina ben äger)