Kompis det går bra nu

Körde igår ett roligt kort långpass på 14km. Tanken var att köra snabbare än mitt vanliga långpass fast inte så jag blev dödstrött och visst gick det fint. Pulsen var redan från början mycket lägre än mitt långpass i lördags och då sprang jag mycket långsammare. (Kan det ha varit någon liten infektion som spökade kanske?)

Oavsett så kom jag på mig själv efter 11km att tänka att "fy vad jobbigt det är". But wait a minute? Jobbigt? Mina ben var pigga och pulsen låg, det var ju för fan inte jobbigt alls. Varför sätter då mitt huvud in sådana negativa tankar när det faktiskt inte alls är tungt? Istället ökade jag tempot aningen, satsade på en stark och teknikfylld löpning upp för de sista backarna och fantastiskt flyt i löpningen hela vägen hem. 6:17 min/km höll jag och jag känner mig nöjd eftersom jag inte ville springa snabbare. Långpass ska ändå gå ganska långsamt.

Vila imorgon och på söndag ska däremot bli fint. Idag på gymmet ville jag köra ben men min kropp och mitt huvud kände att det inte var värt det. Benen behöver vila. Punkt. Lördag är nästa pass och då ska det satsas på fart, milen så fort jag orkar tänkte jag. Var mycket länge sedan jag gjorde ett sådant pass och jag är peppad!

Starka, snälla ben.

Annars så spenderar jag tiden med att göra några uppgifter jag fick för ett jobb jag sökte. Igår var jag där på speeddating och ganska precis efter hörde de av sig och ville ha in mig på en riktig intervju. Jag känner mig på topp!

Slutligen vill jag även påpeka att min viktnedgång går bra än så länge. Det känns bra och kroppen syns att den mår bättre. Men mer om det på söndag.. muahahaaa!