Hej november!

Jag har varit riktigt kass på att läsa och kommentera bloggar denna veckan. Förhoppningsvis får jag lite mer tid i veckan som kommer så ni vet :)

Så en månad till har gått. Löpmässigt har den sett riktigt fin ut. Många kvalitativa pass och bra känsla i benen. På det privata planet har det även där sett bra ut trots min lilla svacka förra veckan. Det enda negativa är att den mörka hösten är här. Det gillar jag verkligen inte men så är det när man bor i lilla Sverige.

November ser ut att bli en fantastisk månad dock. Maskerad, halvmara, planeringar som ska göras över de närmaste månaderna, mer organisation och förhoppningsvis ska jag även lyckas starta lite projekt jag velat påbörja ett bra tag nu.

Hur ser er novembermånad ut?

Äppelpaj och Starcraft 2

Efter ett långpass på 15,5 km i ett helt okej tempo på 6:11 min/km så myser jag nu med smuläppelpaj och starcraft 2-turnering från Korea. Och visst, samtidigt försöker jag städa lite, betala räkningar och hänga in kläder.

Tidigare idag var jag även och shoppade mina saker för vår maskeradfest nästa helg. Jag lovar ni kommer få se bilder på min snygga outfit, om allt går som det ska kommer jag ha den GRYMMASTE sminkningen! :)

Ha en härligt lördag!

Svackor och finnar

Mitt fokus har jag lyckats få tillbaka lite si sådär. Jag har insett att jag är i en liten svacka. Noll lust till att göra saker, jag känner mig stressad och framför allt får jag för lite sömn. Av någon anledning vaknar jag vid 4 varje morgon och kan inte somna om för jag stressar att "jag ska upp om bara 2h, inte ens värt att somna om" vilket är helt fel. 2h extra är ju enormt mycket!

Hur som helst. Kroppen känner av hur jag mår då håret är skabbigt trots att jag tvättar det varje dag, jag har fått två finnar i ansiktet (jag får nästan aldrig finnar) och jag har känt mig allmänt vattenfylld. En normal vecka innebär att jag brukar ha tränat mån-tors men denna veckan har jag bara lyckats träna två dagar däremot har det varit löpning och inte styrketräning vilket är positivt. Gårdagens löpning gick förvånadsvärt bra, 6 km tempolöpning i 5:50 min/km med 1km uppjogg, 1km nedjogg. Två veckor kvar till tävling.

Det som ändå känns rätt bra i det hela är att träningen minskar lite under dessa två veckor, i helgen kör jag mitt sista långpass på 15 km innan tävlingen och efter det är det mest distansträning för att hålla kroppen igång. Så jag kan ta det lite lugnare med gott samvete.

Slutligen kan jag meddela att efter helgens äventyr hade jag gått upp i vikt med ungefär 2kg! Fast lyckligtvis var det mest vatten eftersom jag i dagsläget ligger på 67,2 kg. Dvs, im back to normal.

Fokus mina vänner

Såja, nu ska saker gå tillbaka till det normala. Inte bara bloggandet utan även träning, mat och framför allt.
Fokus.

Efter en helhelg som denna är det just vad jag tappat. Fokus. Något som är viktigt inom allt man gör och något jag verkligen lever för. Utan fokus står jag stilla och stampar. Utan fokus läser jag samma mening tio gånger utan att förstå vad som står.

Så. Denna veckan är temat fokus och idag fokuserar jag på jobbet och mina korta intervaller som jag ska springa ikväll. Det är härligt att komma tillbaka till mina bra rutiner.

El Stockholmo

Jag befinner mig för tillfället i Stockholm. Otroligt härligt och som jag saknat staden! Jag är här med jobbet och ska ha jättekul hela helgen och förhoppningsvis lära mig en massa nytt. Så av förklarliga själ kommer jag kanske inte blogga allt för mycket((tyvärr inte träna så mycket heller), men jag ska försöka klämma in lite fina bilder från min vistelse!

Idag däremot har jag umgåtts med min syster och mamma och haft det väldigt najs hela tiden. Jag mår så bra i deras sällskap!

Nåväl mina vänner, godnatt för nu! :)

Tjockisbild från 2006

Igår fick jag ett mail av min kära mamma. I den hade hon bifogat en bild, en bild på mig och mina kusiner från 2006. Alla ni som läser bloggen vet kanske inte det, men jag har redan en gång gjort en ganska stor viktnedgång på 12kg. Den nedgången var inte direkt medveten utan jag var ganska deprimerad vid tillfället och märkte inte själv att jag förlorat så mycket förrän folk kommenterade det och jag vågade mig upp på vågen igen.

Jag är inte helt säker på vad jag vägde som mest men jag tippar runt en 80 kg. Några av dem kg gick jag upp igen men med tanke på att det var över två år sedan så är det inte så farligt mycket, det kunde lika gärna ha varit allt. Anledningen till viktuppgången berodde delvis på att huvudet inte var med. I mina ögon såg jag likadan ut, i mina ögon var jag fortfarande en tjockis så det spelade inte så stor roll vad jag tryckte i mig. Men under dessa två år har jag pendlat upp och ner 5 kg hit och dit, det låter kanske inte så hälsosamt men jag vill ändå påstå att det varit det. Precis som i livet så går saker upp och ner, ibland har jag haft mer motivation med att träna och äta rätt och ibland mindre.

Nu väger jag ungefär lika mycket som jag gjorde efter den stora viktnedgången men skillnaden är att måtten är mindre och muskelmassan bra mycket större. Även nu så går livet upp och ner men skillnaden är att jag hittat balansen jag tidigare saknat. Min passion till träning. I över ett år har jag tränat regelbundet varje vecka 5-6 pass i veckan och löpningen har varit det som gjort att jag älskat min träning och suktat efter den. Nu istället för att jag går upp några kg varje gång jag har en svacka så står jag stilla i vikt. När jag skärper mig går jag ner - även om det kanske inte är jättesnabbt så går jag ner.

Så jag tänkte jag bjuder på denna hemska bild mamma skickade mig och sedan även två bilder jag tog igår efter gymmet.

.......

Nya träningskläderna!

Yey!

Jag är glad att den tjejen jag vetat funnits där på insidan äntligen också börjar synas på utsidan. Jag är ännu mer glad över att min älskade fästman alltid har sett mig för den jag är - även fast jag var en tjockis som ogillade sig själv när vi blev tillsammans.

Tack mamma för att du ständigt påminner mig om hur bra du tycker jag är.
Kärlek.

Klockan 4:30: Uppe ur sängen och förberedd för en löpartur

Japp. Jag har morgonlöpat nu innan jobbet. Sitter och äter en stor frukost och njuter. Nu iaf. Då njöt jag inte. Varför? Passet var fruktansvärt. Min kropp vägrade samarbeta och så långsamt som jag lunkade fram har jag nog aldrig gjort förr. Nej du. Nu har jag testat det och insett att löpning definitivt inte fungerar så tidigt på morgonen. Ska testa någon annan dag med styrketräning.

Nåväl. Godmorgon!

Skynda skynda!

Tempolöpning igår med betoning på tempo. Ni förstår inte hur stolt jag är över hur snabbt jag faktiskt sprang. Visst, för många är det inte speciellt snabbt men för mig är det helt otroligt bra jobbat och i kombination med farten jag hade i lördags på långpasset? Någonting har hänt helt enkelt.

Så 1 km uppjogg, 6 km tempolöpning och slutligen runt 1 km nedjogg.
Tempo för hela passet: 5:51 min/km.
Tempo för tempolöpningen: 5:48 min/km.

Det enda tråkiga var att mitt pulsband inte vill hitta min puls igår men jag försökte reflektera över hur det kändes när jag väl sprang. Visst det var stundtals jobbigt. Visst jag ville sakta ner ibland. Men benen var pigga och hängde med enkelhet med. Jag orkade utan problem. Varför ska jag då sakta ner tempot för att det är lite jobbigare än mitt vanliga tempo för andningen? Det var ju inte max jag körde utan 8km i jämnt tempo.

En månad kvar till Bromölla halvmarathon. Då får formen komma till bevis!

Tomorrow i'll be back!

Lite dålig på att blogga just nu, det händer lite väl mycket för mig just nu för att hinna med.

Men jag återkommer imorgon är det tänkt! Kan tillägga lite snabbt att jag sprang ett fantastiskt pass idag, 8km tempolöpning i ett tempo jag är väldigt stolt över! Mer om det imorgon.

Godnatt!

Runners high och dejt!

Runners high idag! 18 km i ett tempo jag aldrig trodde jag skulle klara av. Jag var förvånad själv eftersom jag inte tyckte det var speciellt jobbigt fram tills 15 km där det gick segt ett tag innan jag vid 17 km orkade köra vidare. Vädret var dessutom underbart, strålande sol i ett höstigt Malmö. Jag hade på mig två av de plagg jag köpte tidigare idag: craft underställströja och en funktionströja över. Helt perfekt.

Lite suddiga bilder, iPhonen är inte helt fantastisk på att ta bilder direkt.

Lycklig efter dagens löpning!

Lite statz:

Längd: 18 km

Tid: 1:48:39 

Tempo: 6:02 min/km

Medelpuls: 169

Maxpuls: 177

Kcal: 1480

Och nu: Dejt med älsklingen på en krog som har massa ölsorter. Najs!

Fantastiska backintervaller

Fredag äntligen! Veckan har gått fort men det har varit kul både på jobb och med träningen. Igår sprang jag underbara backintervaller. Även fast det är tungt är det nog ett av mina favoritpass. Att satsa allt man har i x antal meter, igår 150 m. Körde runt en 8 ruscher med en 3 km lång uppvärmning. Vaderna krampade nästan sönder totalt när jag joggade hem men helt klart värt det. Härligt.

Seriouz thinker?!

Japp. Men snart får jag nog ändå åka hem, tog bilen imorse så var här på jobbet redan halv 8. Jag föredrar tidiga mornar jämfört med sena eftermiddagar. Jag har liksom mer energi och fokus då.

I helgen ska jag och sambon in till stan och shoppa halloween outfits samt att jag som sagt ska fixa lite nya träningskläder. På kvällen tänkte jag ta ut honom på en liten dejt och äta på restaurang, det var väldigt länge sedan sist nu! Slutligen ska jag även springa långpass på 18 härliga km.

Vad ska ni göra i helgen?

Snyggast på gymmet?

Igår slogs jag av en tanke när jag gick in på gymmet:
Jag känner mig nog som snyggast när jag är på gymmet.

Detta kan verkas lite konstigt eftersom jag svettas, håret ser lite halvrisigt ut och sminket jag haft under dagen är nästan borta. Så varför denna känslan?

Igår hade på mig ett tight rosa linne som verkligen visar upp mina överflödiga kilon men som jag konstigt nog ändå trivs ovanligt bra i. Linnet visar mina armar som jag normalt har extrema komplex över men på gymmet gärna visar upp när jag utsätter dem för hård träning. Utöver det hade jag en vit sportbh som delvis syns under linnet och mina caprilöpartights som gör att mina ben ser otroligt vältränade ut.

Det börjar med att jag hälsade på två killar jag pratade med lite i måndags på gymmet som genast kände igen mig när jag klev in i salen. Bara en sådan gest tycker jag är väldigt roligt eftersom jag alltid annars är ensam på gymmet. Men en annan sak är också att eftersom jag vågar ta för mig kring de fria vikterna, vågar fråga om en person är klar med en bänk eller framför allt vågar ta i och grymta när jag lyfter något som är riktigt tungt så ser jag blickarna i ögonvrån från killarna i gymmet. Tänk, de tittar på lilla mig när jag tränar. Vilken egoboost! Nu menar jag inte att de tycker jag är skitsnygg men jag tror de uppskattar mitt självförtroende på gymmet och kanske också blir lite imponerade? Och det är ofta de försöker möta min blick för att ge mig ett uppmuntrande leende. Självsäkerhet är sexigt på alla människor, oavsett vikt, kroppsform eller längd.

Så ja, gymmet har blivit stället där känner mig säker. Säker på mig själv och vad jag är kapabel till. När jag inte är tillsammans med min sambo, där är jag tryggast.

Iphone 4

Kan för övrigt meddela att jag fick en läcker iPhone 4 via jobbet igår. Har suttit och spelat Plants vs Zombies nu en massa sen igår och min lilla leksak är riktigt kul! Det finns verkligen en uppsjö av appar att ladda ner som ändå hjälper till i vardagslivet lite. Nu ska jag bara koppla ihop den med bloggen så ska jag försöka bjuda på bilder från den otroliga kameran.. Ja alltså, bilder blir det men kanske inte så fantastiska.

Här är ett exempel, en av jobbets tjusiga kaffekoppar med tillhörande kaffe. Precis vad som behövs på eftermiddagen när jag är som mest trött.

Är du redo för vinterlöpning?

Picture is unrelated. Men visst fan är min hörlurar fina? :D

Sitter på jobbet och myser i en filt. Det är redan kallt här inne, jag vågar knappt tänka på hur det kommer bli i vinter sen. Sitter och suktar efter helgen då det ska införskaffas ett par nya löpardojjor samt har jag dryga tusenlappen i presentkort att spendera på stadium som jag fick i födelsedagspresent. Dags att göra sig redo för vinterlöpning med andra ord!

Sura äpplet

Igår var jag inte direkt orolig över knät, det gör ont då och då när man springer. Eller ont och ont, det känns av om man säger så. Men idag har jag fortfarande smärta i mitt knä när jag går. Det är löparknä och jag vet vad jag ska göra åt det, men det är så fruktansvärt frustrerande. Jag gick ju nyss igenom den här processen i somras med det andra knät!

Loppet närmar sig, ungefär en månad kvar. Det är fan ta mig typiskt att det alltid ska hända en massa skit för min  del innan lopp. Antingen sjukdom eller något annat.

Dags att bita i det sura äpplet då och försöka börja göra mig själv hel igen då. Dock känns det inte som det är lika allvarligt denna gången som förra, jag lever på det hoppet än så länge iaf.

Curse you löparknä

Tog mig till gymmet idag för att köra veckans axel/rygg-pass som jag inte hann med tidigare. Efter det ville jag slänga in ett återhämtningspass på löpbandet för mina stackars ben som arbetade på så bra igår.

Benen var med men inte knät. Och nej nej, det är inte samma löparknä jag drog med i somras utan nu är det andra knät som också vill ha uppmärksamhet. Jag kunde troligtvis springa i 30 min men det kändes inte värt det så det blev ett lugnare tempo varvat med löpning med ett par förvånansvärt pigga ben.

Nåväl, bortsett från det kändes det bra och nu har jag stretchat och isat knät till tusen. Förhoppningsvis räcker vilan och stretching varje dag för att göra det bra tills nästa löppass. Det har funkat förr.

Dagen Z

Jag vet, mycket bilder på olika väder utanför min lägenhet men idag är det riktigt dimmigt ute. Man ser knappt huset mitt emot vilket innebär att idag kan vara dagen när zombisarna attackerar. Vi bor på bottenvåningen så att vi är helt körda och kommer dö först. Vilket öde.

Långpass i soliga, höstiga Malmö

Jo idag var det långpass runt 16-17km som gällde. Jag åt en bra frukost, väntade 2h och begav mig sedan ut i ett underbart höstigt Malmö. Solen sken och det var perfekt värme för det jag hade på mig. Jag hade bestämt innan för att vara lite wild and crazy och springa på ställen jag aldrig varit på.

Det började rätt bra ändå, i ungefär en mil. Sen kom jag till en golfbana som tydligen var belägen mitt i Malmö(wtf?) och jag kom för allt i världen inte av den där banan. Jag snurrade runt där i ungefär 3km innan jag äntligen såg asfalt och civilisation. Jag glädjeskuttade fram till asfalten och sprang några 100 meter tills jag insåg att jag nästan var hemma. Upptäckte att jag "bara" sprungit 13 km så jag sprang i motsatt håll från mitt hem och begav mig ut på en runda jag vet var ungefär 4 km.

Lite statz:

Sträcka: 16,7 km

Tid: 1:44:37

Tempo: 6:16 min/km

Medelpuls: 163 (84%)

Maxpuls: 173 (89%)

Kcal: 1350

Sitter nu och bara njuter. Pulsen var lagom låg, tempot förvånadsvärt snabbt och benen pigga. Vilket pass! Räknar man lite snabbt i huvudet så innebär det att jag har ungefär 25 min på mig att springa resterande dryga 4 km för att komma upp i en halvmara och klara det under 2:10h. Och detta på träning! På tävlingen den 14:e november, då jävlar ska jag nog satsa på mina 2:05. Dock ska det tilläggas att jag behövde stanna och försöka lokalisera vart jag var under detta passet några gånger, men att springa sträckan i ett svep är inget problem - att stanna för mig gör det nästan jobbigare att springa vidare istället för att ge mer krafter.

Yes we can?!

Göteborgsvarvet fullt

Det är som att världen skriker åt mig:
Våga chansa! Satsa marathon 2011!

Inget Göteborgsvarv utesluter den ursäkten att "bara" satsa på halvmara igen nästa år. Många "tecken" hit och dit som pekar på att jag borde anmäla mig till Stockholm marathon 2011. Visserligen är det kanske jag som letar efter dem men ändå..

Du är starkare än du tror!

Tänkte jag skulle reflektera lite angående ämnet tjejer på gymmet som vågar ta i. Det är ett ämne jag läst mycket om på bloggar på senare tid och jag känner att även jag vill ta upp det.

Kommer man in på ett gym är det oftast uppdelat att grabbarna står borta vid de fria vikterna och tränar, gärna två och två, samtidigt som de grymtar, tar i och peppar varandra genom att skrika: "Två till klarar du, kom igen!". I den andra delen där konditionsmaskinerna är står tjejer och springer, crosstrainar och cyklar i olika takter, oftast utan sällskap. Ibland har de även med en tidning - men då är tempot inte speciellt ansträngande.

När de senare bestämmer att de är klara med konditionen går de försiktigt fram till maskinerna samtidigt som de försöker lista ut hur man använder dem och vilka maskiner de ska välja. När de väl sitter där så är de många gånger inte helt korrekt inställda och vikterna är felaktiga(oftast för lätt mot vad de egentligen klarar av). Observera att såhär är det självklart inte alltid, men tyvärr oftare än vad det borde vara!

Så nu tjejer, nu slutar ni vela! Det har hänt att när jag står och pressar (för mig) tunga vikter, antingen på maskiner eller vid de fria vikterna, så kommer det fram någon som mer än gärna hjälper mig med tekniken. Om inte annat så blir killarna/tjejerna som står vid de fria vikterna glada om jag ber om deras råd att de mer än gärna hjälper till. Våga även träna med tyngre vikter än vad ni tror ni klarar av, det ska vara jobbigt och tungt att styrketräna.

Och för er som känner er "för feta" för att gå till gymmet. Det är bara ditt egna huvud som spökar med dig, jag vet att de som är på gymmet snarare bli imponerade över att ni går dit och vågar mer än något annat. Speciellt om det är en tjej som vågar. Jag tycker programmet Biggest Looser är ett jättebra exempel på det. Ta plats, visa att ni också hör hemma där minst lika mycket som alla andra, det lönar sig verkligen i längden.

Något som jag känner är att jag saknar någon i mitt liv som skriker på mig att orka två till repetitioner, någon som jag kan peppa och som kan peppa mig tillbaka. Visserligen kan en PT göra det, men vi vet alla att det är lite för dyrt att ha en sådan i hela sitt liv. Jag vill ha det så som grabbarna som alltid tränar ihop har det men tyvärr har jag ingen kompis som är intresserad av det direkt. Tråkigt men sant.

Hur känner ni kring detta? Har ni någon som peppar er på gymmet bortsett från en PT eller är ni helt själva?

Screwed

Oh yes. Jag har skruvat ihop tre kontorsstolar från ikea så nu värker mina stackars händer och ansiktet är lite lätt rött från ansträngningen. Nu låter det som jag har sämsta flåset men så illa är det inte, jag blir bara röd i ansiktet väldigt lätt :) Stolen är skön iaf!

Kul med tjejer som vågar ta i!

Var kommentaren jag fick på gymmet idag. Det var en annan tjej där som helt spontant hjälpte mig orka mina sista två repetitioner i bröstpress. Vilken känsla! Och så glad jag blev.

Jag var lika imponerad av henne, hon stod där bland de fria vikterna precis som jag och använde 2-4kg hantlar till olika övningar och tog lika mycket plats som killarna. Precis på samma sätt gör jag så det var säkert därför hon "vågade" hjälpa mig sådär :)

Ahh, träningsglädje inte sant?

Mysigt i Ängelholm

Jodå, så här ser det ut när jag går till lokala ica. Finfint. Köpte nu lite nötter och nutrilettbars, sallad och frukt. Mellanmål helt enkelt. Mums.

Meningslös no more

Tänk vad lite löpning kan göra. Fartlek stod på schemat och jag njöt av att köra på. Det var riktigt skönt även om det inte var jättelångt (runt 7 km i ett genomsnittstempo inkl både upp- och nedjogg på 5:55 min/km). Det var extremt skönt med tanke på att lördagens 8 km var bland de värsta jag någonsin varit med om pulsmässigt men framförallt för att kroppen strejkade för varje meter.

Jag skulle sprungit igår men i och med att jag mådde så dåligt rent fysiskt så lät jag kroppen bestämma. Ingen träning. Men den psykiska biten blir då lidande, extremt lidande. Så lite dum är jag ändå. Jag vet att jag blir deprimerad utan träning. Jag vet att jag känner mig mindre självsäker på mig själv utan träning. Helt enkelt att jag känner mig meningslös.

Men nu, nu känner jag att jag börjar bli mig själv igen efter en dag på jobbet, lite träning och rutiner. Den 21:a oktober åker jag upp till Stockholm, då ska minst 2 kg fett vara borta från min kropp. It must.

Så vad kan man säga? No more meningslös.

Meningslös

Jag har aldrig känt mig såhär meningslös som jag gör i dagsläget efter dessa två dagar. Det hjälpte dock att komma till jobbet - så underbart att det inte känns jobbigt att gå dit utan bara väldigt roligt.

Nåväl. Tankar, tankar. Jag vill mycket men är så osäker på hur mycket jag klarar av. Jag vill springa sthlm marathon, jag vill börja med triathlon samtidigt som jag vill starta en ny blogg/hemsida där jag skriva om saker som anses nördiga och inte hör hemma på denna bloggen men ändå är en stor del av min personlighet. Skapa en egen webbplats i wordpress istället för att använda mig av redan färdiga bloggverktyg. Jag menar, det är ändå vad jag jobbar med och tycker är kul.

Men ja, mycket tankar men ett sinne som just nu bara har ordet meningslös som snurrar runt. Jag måste komma ur denna negativa spriral snart.

Jävla skitdagar

Ja alltså. De senaste dagarna har varit kaos och jag har inte mått riktigt bra alls. Nog för att jag var bakis igår men idag har jag varit helt utslagen och knappt orkat resa mig. Inte nog med det men hårddisken jag köpte visade sig vara defekt så nu måste jag returnera skiten också.

Däremot har jag en massa funderingar och planer på framtiden. Det är så mycket jag vill och jag vill det nu! Men med tanke på hur skit jag mår idag så är detta också det enda jag orkar skriva om saken idag. Mer utförligt ska jag försöka åstadkomma under veckan.

Må väl mina vänner.

My biiiiiiiirthday

Yey idag fyller jag år!

26 för att vara exakt.

Hur läget är? Jag är megabakis efter festen igår men glad ändå!

Kamel!

Konversation mitt i natten (tydligen):

Jag(skriker): Kamel!
Sebastian ligger tyst och hoppas jag ska somna om.
Jag: Basseeee...? Hallå..?
Jag sträcker ut armen lite halvt och försöker röra vid honom.
Sebastian: Tyst nu Linda och somna om.
Jag i anklagande röst: Du säger alltid så när jag säger kamel!

Vid det här laget började pojkvännen skratta sig dubbelvikt samtidigt som jag frågar varför han skrattar. Och jag fattar fortfarande ingenting eftersom jag tydligen gjorde och sa allt detta i sömnen. Normalt!

Äntligen är det fredag

I och med resultatet på -0,2 kg från förra veckan så ligger jag nu totalt på minus 5kg. Att vågen tar mig neråt är det viktiga, men jag hade nog förväntat mig liite mer. Hur som helst. Imorgon ska jag träffa min PT och mäta fettprocent och sådant, det resultatet ska bli otroligt mycket mer spännande. Jag hoppas på en bra omfördelning av fett till muskler.

Fredag idag. En härlig helg väntar. Ingen träning idag utan bara mys. Mys med min underbara sambo som jag knappt haft tid att umgås med under veckan. På lördag är det fest och på söndag födelsedagskalas för mig.

Födelsedagar är enligt mig något speciellt. Jag går alltid omkring och ler och känner mig glad. Är det någon annan i min närhet som fyller år försöker jag göra den personens dag så jävla bra det bara går. Födelsedagar ftw!