Det närmar sig..

13:e augusti närmar sig och Malmö halvmara väntar. Om ungefär en vecka ska jag stå där på startlinjen och se käck och glad ut. Ja.. eller hur är det nu? För att vara ärlig är jag faktiskt lite orolig över hur det ska gå, självklart kommer jag orka runt men frågan är i vilket tempo? Kommer jag liksom tappa ett ben eller två längst vägen eller kommer jag komma i mål med allt intakt?

Tittar vi på juni fick jag endast in 65 km löpning. Seriöst, 65. Jämför det med mars, april och maj där jag smällde till med över 170km löpning varje månad så är det otroligt lite. Men visst, jag var smart och tränade inte så mycket eller hårt efter maran då jag inte ville dra på mig onödiga skador(läs: drack en massa öl med goda vänner och solade istället). Juli blev lite bättre med 113km och i af en 4 långpass som planerat, men då jag faktiskt bara ska springa en halvmara och inte en hel så jag behöver inte så mycket fler km. Det känns dock lite konstigt att inte mata kilometer men jag saknar definitivt inte långpassen över 2mil. Det känns inte alls som de är annat än skittråkiga just nu.

En av utsikterna längst mina långpass. Ser ut som värsta idyllen. Det är det inte..

Frågan kvarstår dock. Hur mycket av min pre-mara form har jag återfunnit på den dryga månaden jag kämpat tillbaka? Näh ni, det ska faktiskt bli lite spännande. Klarade kroppen av milen på 56min efter knappt någon träning i juni då fan ska jag väl åtminstone tangera(eller förbättra) mina 2:10:00.

För faktiskt, kvinnan som skriver det här inlägget har ju faktiskt sprungit ett helt jävla marathon. Helt själv.

Kvinnan som faktiskt också fått en strandbag från P3sommar. Det ni!