På hemvägen lyckades jag köra fel så det blev en megaomväg med cykeln på snön. Självklart så ramlade jag då också på cykeln i den dumma snön. INGEN stannade för att hjälpa mig när jag tumlade runt som en snögubbe, ont gjorde det med på hela sidan.
Kommer hem och är helt gråtig, kall och blöt och ingen Sebastian hemma. Fick självklart extrempanik(jag är väldigt orolig att något ska hända de få av mina nära och kära som är kvar efter pappa och så) och grät självklart ännu mer och ringde till hans telefon och möttes av mobilsvar. ÄNNU mer panik. 10 hemska minuter senare ringer han upp och undrar varför jag ringt, det står ju i allmenackan han varit hos tandläkaren..
Så är det, men jag tycker jag har all rätt att vara lite hysterisk ibland..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar