Dessa jävla långpass

Jag är verkligen sjukt trött på att springa långpass. Trött as in uttråkad. Jag har sedan december sprungit ett långpass varje helg, det är ganska många långpass och nu önskar jag bara de tar slut någon gång. Men faktiskt så älskar jag mina långpass. Jag älskar utmaningen att se hur och om kroppen klarar de ökningar jag gjort varje vecka i kilometerantal. Men nu vet jag att min kropp pallar mer än jag tror, jag är i bättre form än jag någonsin varit så långpassen blir bara tråkiga. Stockholm marathon är dock mindre än en månad i från nu och jag har två långpass kvar att köra. Bara två.

Ett långpass på söndag på 30km, rekord i km när jag klarat det. Det andra är nästa helg när jag ska springa 24 km i medelhårt tempo, dvs marafart eller snabbare. Det klarar jag också. Så nu är jag nära, nära mitt stora mål. Och som jag längtar! Nervös, förväntansfylld och glad. Jag vill springa Stockholm marathon och vet att jag inte kunnat träna bättre eller mer inför det än jag gjort. Undrar hur många som kan säga så? Sedan om det håller hela vägen får vi se då, men jag har gjort allt jag kunnat.

Så till dagens långpass. Japp jag sprang ett idag. Då jag var sjuk förra veckan och enormt bitter (vilket är varför jag inte bloggat så mycket) så sköt jag upp det till idag. Planen var att springa minst 2 mil även fast lördagens pass egentligen skulle innehållit 28 km. Men då jag sprungit och följt exemplariskt efter mitt schema och att jag nyss var sjuk så tog jag det som det kom. Jag var ganska trött och frös ordentligt mycket ute idag, så jag nöjde mig med nästan 23 km i ett riktigt lugnt tempo (runt 6:50min/km). Det gör nytta det med!

Så att ja. Det närmar sig. Bara 2 långpass kvar sedan ska jag träna mer efter hur jag känner och inte lika långa långpass i underbar sommarvärme. Jag längtar!