Det går upp, det går ner, det går runt en liten bit.

Ni vet, det går upp och det går ner i det mesta man gör.

Idag gick det upp på förmiddagen med en jobbintervju och jag fick reda på att jag är en av de tre som kan få jobbet. Najs! Sedan gick det ner när jag skulle springa. För lite vatten och magont gjorde en vanligtvis enkelt fartleksmil till en plåga. Efter ungefär 5-6 km så dog jag bara och medelpulsen för passet låg på 170! Det är väldigt högt för något som inte ska vara så farligt. Nåväl, jag bet ihop och kom hem trött!

Nu har jag en halv lax i ugnen som bara väntar på att mumsas upp! Trevlig måndag mina vänner!

Fantastiskt. Jag är fantastiskt bra idag!

Jag sitter här och kan inte sluta le, jag skrattar jag är så förbannat glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Varför?

Jag sprang milen på 57:02 på träning!

Jag har aldrig sprungit så snabbt i en hel mil i sträck och jag vet att jag har mer att ge om det skulle vara tävling, men för sakens skull låt oss ta det från början.

Jag vaknade imorse och kände mig helt mörbultad och riktigt trött. Zombisade mig till datorn där jag efter 10 min kom på att jag skulle springa en mil snabbt idag. Jag gick genast och gjorde min gröt, drack vatten och började sakta vakna till liv samtidigt som jag tittade på första avsnittet av nya säsongen av Biggest Looser. Tittade ut och ser att det är klarblå himmel och nästan vindstilla(otroligt för att vara Malmö, det blåser alltid här).

Klädvalet blev därför långa tights med en längre funktionströja och ett funktionslinne under. Så lite kläder har jag inte haft på mig på evigheter så jag kände mig lätt och jävligt snygg. Två timmar hade strax gått efter min frukost och jag börjar ladda på riktigt. Kände hur magen började pirra av spänning, herregud jag är nervös?! Jag kliver ut i solen och sätter på musik. Står still på plats, sätter igång klockan, ser att pulsen är högre än normalt eftersom jag är nervös plus att jag tagit lite koffeintabletter innan.

Springer i väg och känner till min lättnad att benen är starka. Benen mår bra. Vaderna varken strejkar eller känns av alls vilket de gjort de senaste två veckorna, med andra ord har mina hela två dagars löpvila redan betalat sig. Springer första kilometern på 5:44 min. Mycket bra start eftersom jag inte har koll på hur snabbt jag orkar springa utan att börja få mjölksyra. Kilometer två går ännu snabbare i ett 5:34 min tempo och benen och jag mår bra. Riktigt bra.

Resten av passet flyter på lika bra med varierande tider från 5:34 till 5:55 på en km som består av en lång svagt lutande backe som nästan alltid är min akilleshäl. Efter 7 km känns benen knappt av trots att pulsen och andningen legat högre än vanligt så jag pressade på och de sista tre kilometrarna gick samtliga i ett 5:35 min tempo, något jag aldrig trott jag klarat av.

Väl framme drar jag upp händer i luften och bara ler. Ler i den underbara varma vårsolen. Titta jag kan springa snabbt, jag kan! 3 min snabbare på milen än förra året vid samma tidpunkt och en kropp som vet att jag orkar mer. Fatta, mer?! Lycka. Total jävla lycka.

Fantastisk bild som avspeglar hur jag känner! GLÄDJE!

Sammanfattning:

Tid: 57:07 min

Längd: 10km

Puls medel/max: 177/187

Tempo: 5:42 min/km

Km 1: 5:44 min

Km 2: 5:34 min

Km 3: 5:34 min

Km 4: 5:45 min (backe)

Km 5: 5:56 min (den sega lutande km)

Km 6: 5:47 min

Km 7: 5:53 min (backe)

Km 8: 5:35 min

Km 9: 5:36 min

Km 10: 5:34 min

Känsla: Lycka!

Rolig googling!

Syster gav mig en utmaning. Google dig själv med ditt namn och ordet "är" och posta sedan de första sex rubrikerna som poppar upp! Det känns dock lite jobbigt att jag är död men ändå besatt av mitt utseende.. Hmm!


Linda är död
Linda är besatt av sitt utseende
Linda är gravid
Linda är en pålitlig blodgivare
Linda är länets enda polisfotograf
Linda är i värmen

Testa ni med!

Kompis det går bra nu

Körde igår ett roligt kort långpass på 14km. Tanken var att köra snabbare än mitt vanliga långpass fast inte så jag blev dödstrött och visst gick det fint. Pulsen var redan från början mycket lägre än mitt långpass i lördags och då sprang jag mycket långsammare. (Kan det ha varit någon liten infektion som spökade kanske?)

Oavsett så kom jag på mig själv efter 11km att tänka att "fy vad jobbigt det är". But wait a minute? Jobbigt? Mina ben var pigga och pulsen låg, det var ju för fan inte jobbigt alls. Varför sätter då mitt huvud in sådana negativa tankar när det faktiskt inte alls är tungt? Istället ökade jag tempot aningen, satsade på en stark och teknikfylld löpning upp för de sista backarna och fantastiskt flyt i löpningen hela vägen hem. 6:17 min/km höll jag och jag känner mig nöjd eftersom jag inte ville springa snabbare. Långpass ska ändå gå ganska långsamt.

Vila imorgon och på söndag ska däremot bli fint. Idag på gymmet ville jag köra ben men min kropp och mitt huvud kände att det inte var värt det. Benen behöver vila. Punkt. Lördag är nästa pass och då ska det satsas på fart, milen så fort jag orkar tänkte jag. Var mycket länge sedan jag gjorde ett sådant pass och jag är peppad!

Starka, snälla ben.

Annars så spenderar jag tiden med att göra några uppgifter jag fick för ett jobb jag sökte. Igår var jag där på speeddating och ganska precis efter hörde de av sig och ville ha in mig på en riktig intervju. Jag känner mig på topp!

Slutligen vill jag även påpeka att min viktnedgång går bra än så länge. Det känns bra och kroppen syns att den mår bättre. Men mer om det på söndag.. muahahaaa!

Wow

Över 20 grader i solen och jag sitter på min balkong och bara njuter. Skulle gärna sprungit idag med, men jag har ju vila inplanerad och 14km imorgon.

Imorgon ska jag även på "speeddate" på ett företag jag sökt jobb hos. Sjukt spännande och roligt ska det bli :)

Men nu.. Vår!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Känslan

Det här med löpning och känsla. Jag skulle köra helgens långpass lite snabbare, runt en 6:25 min/km men jag klarade det inte (slutade kring 6:39 min/km, alltså inte dåligt men inte det jag ville). Första 15 km körde jag på i ett tempo som kändes väldigt lätt och behagligt och sedan blev benen bara som bly från ingenstans. Eller i ofs, ingenstans är kanske att ta i eftersom åtminstone 3km av de senaste 5 jag sprang var uppförsbacke. Det tar på krafterna mer än jag vill och pga fick jag även ont i nedre delen av ryggen eftersom jag försökte ha rätt hållning och inte sjunka ihop i backarna.

Men ja. Känsla var det ja. Jag har tränat så mycket längre sträckor nu efter jul och ganska mycket intervaller och ändå är känslan att jag är så extremt mycket långsammare än i höst väldigt påtaglig. Då sprang jag mina långpass i ett högre tempo utan problem för att på halvmaran i november gå in på tiden 2:10.

Så min spontana reaktion just nu är därför att jag kanske tränat för mycket? Jag har varit väldigt trött de senaste dagarna och känt mig väldigt sliten. 4 löparpass plus 2 gympass i veckan de senaste veckorna är tungt men även väldigt roligt. Därför är det skönt att veckans långpass bara är 14 km och att det bara är sammanlagt tre pass inplanerade, inte fyra. Så nästa egentliga långpass är två veckor efter det första, jag bestämmer nu att känslan då kommer vara att jag orkar utan problem min 25 km.

Yes, så får det bli.

Vår vår vår!

Våren är här nu. Det har jag bestämt. I julklapp fick jag en cykel och idag fixas den upp så jag kan använda den äntligen! Tack älskling!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Seriöst. Mina kompressionsstrumpor är magiska. Efter varje långpassen finns de där och gör mina vader användbara igen! I love em!

Men nu, lite på kanelen som min och min syster Nattis(läs hennes blogg!) mamma alltid säger, singstar och mer champange! (Mamma du är bäst!)


- Posted using BlogPress from my iPhone

En dag med framsteg!

Jag och en kompis har idag suttit i några timmar med vårt kommande projekt. Riktigt roligt och det känns som vi börjar komma framåt, det enda som står i vägen är min oförmåga att kunna designa webbsidor. Det är så grymt svårt att vara kreativ på beställning!

Riktig planering kräver riktig dricka! Stooooor dricka!

Annars gjorde jag en trevlig observation idag under mitt löppass. Jag skulle springa 6 km i stegrande fart samt 2km upp- och nedjogg, sammanlagt då en mil. Benen kändes pigga och även fast det stod 6:10 tempo under dessa 6km så kände jag att jag hade mer i mig utan att det direkt var jobbigt. Sluttiden blev 59:48 för hela passet och känslan var att jag var stark och hade mycket mer att ge. Riktigt stark då jag minns hur jag jobbigt jag tyckte det var att springa runt 60min på milen samma tid förra året. Då fick jag verkligen kämpa och pulsen låg runt 15 slag högre än det gör idag.

Fantastiska framsteg man gör ibland inte sant? Nu måste jag bara hitta ett millopp under sommaren så jag verkligen kan visa vad jag går för!

Den stora planeringen

Typ 10 veckor eller vad det nu är till Stockholm maraton. Planen är att försöka gå ner 5 kg samtidigt som jag laddar maximalt med energi inför långpassen. Hur den matten ska gå ihop får vi se, men det skadar inte att försöka!

Jag är ett otroligt orginisationsfreak så jag har gjort ett exceldokument som har alla mina träningspass, matplanering samt vikt fram tills det magiska datumet. Kryssa och fylla i gör att själen får vila från stress.

Jag ska lyckas med dessa två mål, jag måste!


- Posted using BlogPress from my iPhone