Som sagt, omotiverad och less är jag. Dock så håller jag min träning uppe ändå även om jag verkligen inte har lust. Vill inte tappa all styrkan jag lyckas skrapa ihop, jag älskar att vara vältränad. Tyvärr så går jag ändå upp i vikt då jag inte sköter maten på ett så bra sätt som jag önskat. Men men, det är inte så konstigt ändå. Har bestämt mig för att testa en annan personlig tränare som verkar kunna ge mig mer stöd än den jag prövade sist. Så strax efter nyår ska vi ha ett möte som förhoppningsvis är det den push jag behöver. Han kunde hjälpa mig med att lägga upp ett mer specifikt matschema dag för dag, hjälpa mig planera in vad jag ska äta innan och efter mina träningspass för att inte bryta ner muskler och återhämta mig snabbare. Jag tror faktiskt det kan bli riktigt bra. Jag hoppas.
Jag vill också att det ska bli ljust ut. Jag har aldrig förr drabbas av höstdepression som jag har nu. Mörkret håller på att ta kol på mig vilket också gör att det känns mindre kul att ta sig ut och springa. Jag märker att så fort det är helg och jag kan springa på dagtid så är det hur mycket roligare som helst än på kvällen i mörkret.
Jag håller med dig. Jag längtar också efter ljuset. Ser fram emot julledigheten. Tänkte att jag ska komma igång med min träning igen. Man mår trots allt mycket bättre. Men det är inte konstigt att det känns så mörkt för dig, jag menar efter allt som hänt! Du befinner dig i ett sorgearbete. Springer du bara ute? Man kan ju även springa på bandet. Men det är i och för sig inte samma sak. Ta hand om dig! Ljuset i tunneln kommer du att se så småningom. Älskar dig/Mamma
SvaraRadera