Bloggen återupplivad och flyttad!

Hej och hå du som fortfarande tittar in här!
Jag har återupplivat min blogg och flyttat den till www.osockrad.net

Häng med dit istället :)

Hej igen och Malmö halvmarathon

Det skrivs inte så mycket här längre om man säger så. Lusten och energin har inte riktigt funnits där, jag är heller inte lika aktiv på att läsa andra bloggar utan jag har haft så fullt upp med annat. Livet tror jag det kallas.

Nästan varje helg hela sommaren har det varit något och det har varit jättekul men nu är jag lite trött. På lördag åker jag och min man (!!!) till Prag i fyra dagar och ska njuta i fullo av att ha en vecka semester kvar tillsammans. Och vet ni, löparskorna följer inte med!

Däremot var de med mig i lördags när jag sprang Malmö halvmarathon. Kände mig ändå rätt laddad innan, har nämligen följt ett tränings- och kostschema som var anpassat efter mig. Men när starten gick var benen tunga och även om jag körde på i rätt tempo så kändes det jobbigt redan från kilometer ett.

Dock kändes det bättre efter ca 5km men jag fick ändå slita och detta främst pga vädret. Strålande sol och nästan ingen vind, ja det är förhållanden som jag har grova problem att hantera. Vid varenda station försökte jag hälla vatten över mig själv och bara dricka lite sportdryck. Jag ville inte upprepa samma misstag som vid Göteborgsvarvet där jag drack för mycket och fick jätteont i magen. Vid ett tillfälle började jag se vita prickar framför ögonen och tog snabbt beslutet att faktiskt dricka lite mer ordentligt vid nästa vätskestation. Självklart fick jag jätteont i magen ganska kvickt och jag hade väldigt svårt att andas. Fick även håll i båda axlar. Men trots detta var det rätt beslut att ta, hellre det än att svimma av vätskebrist.

Så med andra ord drogs mitt tempo ner ganska ordentligt så att komma under 2h var åter igen bara en stor önskedröm. Sluttiden blev däremot ändå 2:05:43 så ändå pers med över 2minuter och jag är ändå jävligt nöjd. Och benen? De kändes faktiskt ganska pigga hela vägen in i mål. Bara det är härligt i sig.

Tjejmarathon 2012

Så vart börjar man denna fantastiska historia om dagen då jag, JAG, sprang ultra för första gången? 53km långt i all möjlig terräng, asfalt, grusväg, småstigar, stenar och klippor, ja precis allt man kan tänka sig i ett väder som skiftade mellan sol, moln, duggregn och spöregn. Och tänk er, alla 39 startande tjejer gick i mål! Hur fantastiskt sjukt fint är inte det?! Det är tjejmarathon det!

Morgonen startades klockan 7 på morgonen med att jag pallrade mig upp ur sängen hos min mamma som bor i Norrtälje. Tryckte i mig gröt och en macka, mer gick inte. 9:45 var jag på Norrtälje busstation där jag letade upp bussen som skulle ta oss till start. Sådan energiboost att få sitta i en fylld buss med massa förväntansfyllda tjejer som alla var sjukta pepp på att anta utmaningen som väntade oss!

På Roslagsbro IP där starten gick mötte vi upp Annie och Madde och jag fick min nummerlapp. Jag fick även en stor kram av Coyntha - äntligen skulle vi få chansen att springa ihop! Helt plötsligt var det dags att springa iväg. Första delen av banan var en smal stig och jag kände hur det pirrade i kroppen, äntligen var det dags! Hamnade rätt kvickt mellan två grupper och saktade ner lite så jag kunde springa ihop med Coyntha som planerat.

Efter några kilometer var vi fyra tjejer som höll ihop. Vi sprang, pratade, tittade på den fantastiska utsikten och skämtade om att vi hoppades det skulle kännas såhär lätt efter 40km också! Tempot var lagom och det kändes riktigt bra. Dags för första vätskestationen efter 15km. Jag tyckte det var lite svårt att välja vad man skulle äta av allt gott som fanns men jag tog ett glas juice, ett glas energidryck, en macka och en banan. Sedan sprang vi iväg igen vi fyra.

Vi tog 5km i taget och jag ropade glatt när min Garmin pep till. Nästa vätskestation skulle vara i Älmsta och då efter ca 30km. När vi kom till Gåsvik taggade jag till av glädje, här kände jag ju igen mig ordentligt! Och att sedan få springa längst kanalen till Älmsta gjorde mig så glad, det här är mina hemtrakter!

I Älmsta såg jag att Coyntha hade väldigt ont så jag bestämde mig för att vänta in henne och sa till de andra två tjejerna att springa på. De såg dessutom väldigt pigga ut! Jag hade lite svårt att få i mig något i vid denna stationen men tog lite buljong, några godisar och fyllde på min camelback med vatten. Efter lite uppmaning av de som stod där tog jag även en leverpastejmacka med massa saltgurka.

Äntligen kunde vi komma i väg! Tyvärr så verkade det inte hjälpa för Coyntha och smärtan blev så pass illa att hon inte kunde springa längre. Hon sa till mig upprepande gånger att springa på själv och till slut så gav jag med mig, jag visste ändå att hon hade en annan vän som snart skulle springa i kapp henne.

Gick därför in i tankarna på att ta igenom dessa sista 2 mil själv och lirkade upp min musik. Men jag hann inte ens starta den innan en annan tjej sprang i kapp mig. Självklart hängde jag på henne då hennes tempo var helt perfekt. Efter några kilometer mötte vi upp två till tjejer, en som hade sprungit fel och klockat 3 extra kilometer, och en som vi kom ikapp. Bara några hundra meter efter detta möte så kom vi till klipporna. Dessa jävla klippor som vi klättrade på och nästan snubblade runt på flera gånger. Var det inte klippor så var det halvstora stenar vi skulle balansera runt på. Jag var sjukt tacksam över sällskapet där och vi alla var rörande överens om att vi inte hade velat vara ensamma där.
Efter klipporna väntade terräng som inte heller gick att springa på, lera, smala stigar med uppstickande rötter och stenar. Efter mycket frustration och ett duggregn som hade övergått till spöregn, så letade vi efter den sista vätskestationen. De hade sagt att den skulle vara efter 11km men vi hade sedan länge passerat 11km och vi undrade om vi missat den. Men äntligen, efter en sväng så var den där! Två stackars personer stod där under paraplyt och vi fyllde på med vatten och lite godis.

Jag och en av de tre tjejerna, Lupita, tog det lite lugnare medan de andra två tjejerna sprang i väg. Det visade sig att även hon bodde i Malmö och vi kom mycket bra överens! Jag fick även hennes nummer så det blir garanterat fler pass ihop i sommar! Så vi varvade sista milen med löpning och gång där roslagsleden inte gick att springa på. Efter en sista kilometer på asfalt och min klocka som visade nästan 53km längtade vi efter målet som aldrig kom. Men sen, till slut, så såg vi skyltarna. Skyltarna som vi bara kunde le åt! Vi hade klarat det!!! Coynthas man Göran fotade oss och vi var så glada! Tänk vilken prestation! Tänk att jag faktiskt klarade av att springa så här långt!

Väl i mål väntade god pastasallad, cocosbollar (jag fick en hel låda med mig hem!), kladdkaka och en glad Annie som skrikande sprang fram och kramade om oss som gick i mål. T o t a l lycka. Bilder finns på tjejmarathons sida då jag själv tyvärr ej hann ta så många.

Wow.
Vilken jävla grej.
Så stort!

Tack Annie, tack Madde och tack alla fina tjejer jag sprang med. Tänk att jag bara behövde vara ensam i någon kilometer på dessa 8 timmar och 8 minuter jag var i gång (inklusive alla stopp).

Det är nu måndag och två dagar sedan loppet, men så fort jag blundar så tänker jag tillbaka på det underbara äventyret. Ett äventyr jag faktiskt funderar på att delvis göra om själv nästa sommar. Jag älskar skogen och miljön som finns här uppe. Det är hemma.

Helt enkelt, jag har vunnit tillbaka kärleken till löpningen.

Jag lever!

Hej och hå! Jag lever men hinner faktiskt inte med att blogga och knappt ens att träna.
Men vet ni, det går det med (fast ja, det är temporärt annars hade det fan inte gått!).

För ja, nu på lördag, alltså om mindre än en vecka då gifter jag mig. I skärgården. Ett tredagarsevent med ca 70 gäster - så med andra ord tusen saker som ska styras upp så alla får en fantastisk helg! Jag hade gärna sprungit Stockholm marathon men jag kände att bröllop står liiiite högre än maran. Men jag kommer ändå heja på som sjutton ni som ska springa!

Förra helgen hade jag min möhippa. Min kära vänner hade fixat en perfekt dag med massa skratt (och massa shotar) och min käreste hade även han svensexa samma dag. Jag kunde verkligen inte önskat mig något mer - tack så hemskt mycket!

Och igår var det Eurovisionkväll med massa vänner. Också en väldigt rolig kväll som blev ännu roligare av att Loreen kammade hem vinsten. Woho!!

Så ja, mellan allt detta så blir lite löparpass som inte blir mer varierande än vanliga distanspass. Men det är skönt och nödvändigt när jag behöver rensa huvudet samtidigt som jag njuter av de numera ljumma kvällarna. Kvällslöpning på sommaren - som jag har längtat! Så lite träning blir det men verkligen inte lika mycket som jag brukar ha i min vanlig rutin.

Så att. Nästa gång jag skriver är jag troligtvis en gift kvinna. Det ni! Jag lovar att återkomma med bilder från vår stora dag så fort vi har en schysstare dator att tillgå en mobilen.

Kärlek. <3

Göteborgsvarvet 2012 - Ingen lätt sak

Vad kan jag säga? Det var kämpigt och motigt. Inte min dag överhuvudtaget men som vanligt så tar vi det från början.

Vädret var så perfekt man kan tänka sig. Lite kyligare i luften från början men när min start vid 15:05 gick så hade alla molnen försvunnit och solen visade sig i sin fulla glans. Så mitt klädval, t-shirt och trekvartsshorts, var alldeles utomordentligt! Men det var också det enda jag riktigt lyckades klaffa.

Pepp och glad innan starten!

Starten gick i gång och jag blev genast frustrerad och irriterad på hur mycket folk det var överallt. Fine, detta visste jag om från början men jag kunde ändå inte låta bli att bli putt på folk som stängde in mig på de mest konstiga ställerna. "Håll till höger om du springer långsammare" var det inte en jävel som höll heller så det slutade med att jag själv enbart sprang till höger eftersom det oftast var färre människor att kryssa emellan.

Här swoschar jag förbi älsklingen som hejjar och fotar vilt!

Min plan var att försöka ta det lite lugnare i början och inte stressa eftersom jag visste det var två lite drygare backar de första 5km. Jag blev förvånad över hur brant sälbacken var men tuffade på. Uppe på bron blåste det motvind som satan men jag var ändå vid gott mod och höll en bra snittid några sekunder över där jag ville. Jag började tänka på loppet i tre 7km-delar och låg lite efter vid de första 7km. Men egentligen precis enligt plan, nu är det ju tänkt att jag ska öka!

Men trots ivrigt drickande dagarna före och samma dag så krävde kroppen en massa vätska. Och magen klarade inte av det, varken vatten eller sportdryck. Jag behövde inte springa på toa men däremot fick jag håll och sjukt ont i magen. Så från ungefär km7 hade jag konstant håll om jag ökade takten, och så fort jag drack så fick jag även då jätteont i magen.

Vid km 14 insåg att jag under 2h finns det inte en chans att jag klarar men kanske under 2:05? Tyckte jag tryckte på men benen började bli stumma - riktigt stumma. Jag fick kriga som om jag aldrig tränat en längre sträcka tidigare och modet sjönk till botten. Jag ville verkligen stanna och gå men nej, att bryta finns inte i min värld hur smärtsamt det än var. Insåg när jag började springa på Avenyn att den lutade lätt uppåt och jag kände hur jag blängde på löparna jag mötte som sprang tillbaka samma väg av ren frustration. Vid Poseidon skriker tjejen som står där att "Nu är det bara 4km kvar till mål!" och jag var nära på att spotta på henne. BARA 4km säger du? Gah! Fick en svamp och svalkade ner kroppen lite och benen fick lite extra kraft eftersom det nu lutade svagt nedåt istället ner på Avenyn.

Benen kändes lite bättre men fortfarande sjukt stumma och jag såg hur jag tappade fart hela tiden. Det hjälpte inte heller att min Garmin visade kilometertiderna långt innan skyltarna, så jag visste inte mycket mer än att det gick dåligt mot mitt tempo. Det var även här jag gav upp på 2:05 och satsade på att springa in mål på bästa möjliga förmåga, för pers skulle det åtminstone bli.

Kommer upp för en liten bro och sedan backen innan upploppet. Jag hade glömt bort att man skulle in på arenan också så jag började spurta redan efter backen och vägrade sakta ner när jag insåg mitt misstag. Men det gick hela vägen in i mål och jag fick en sluttid på 2:07:51. Låååångt över vad jag vill och vet att jag kan, men uppenbarligen det enda jag klarade just då. Men visst, över 2min persade jag mot förra året så det är en vinst i sig. Men just nu är jag fortfarande lite bitter mot att min kropp strejkade ut totalt, och ska försöka lista ut vad som gick fel och hur jag kan undvika att få sådant brutalt håll. För det får jag väldigt sällan annars..

Göteborgsvarvet var en tuffare bana än vad jag förväntade mig men ja. Det kan gå så mycket bättre. Nästa halvmara blir i augusti i Malmö och det är en betydligt flackare bana. Gör jag inte bättre ifrån mig då.. ja då får vi se hur jag ska prioritera framtidens lopp helt enkelt.

Dock var hela helgen väldigt trevlig blandat med gott sällskap och trevliga löparvänner! Dessutom fick jag äntligen mina nya älskade löpardojjor i handen så nästa pass blir i dessa läckra godingar.
Det är åtminstone något att le över!

Äntligen är de mina! Fiiiiina skor.

Månadsmååååååål

Okej darlings! Så var det dags med genomgång av förra månadens mål.

April: Mängd och lugn i kropp och sinne 
- Löpning 4 långpass varav ett pass 25km
- Springa minst 15 pass löpning
- Stressa långsamt inför bröllop och var glad

Så jajamensan! I did it allt. En mycket nöjd Linda som lyckades klämma in 4 långpass, varav ett var på jobbiga (men helt klart genomförbara) 25 km. Dessutom fick jag in två extrapass distanslöpning också.

Hittills har jag definitivt stressad långsamt inför bröllopet men jag misstänker att den stora "stressmällen" kommer nu, denna sista månaden. Så med detta i åtanke laddar jag nu inför målen i maj.

Maj: Prestera
- Lopp: Göteborgsvarvet 12 maj under 2h
- Planera det sista inför bröllop och släppa press om träning efter Göteborgsvarvet

Inte så svårt eller? Phu! En vecka kvar till varvet och det enda som går på repeat i min skalle är att jag ska klara det under två timmar, även om det är folkmassor överallt. Har man inte huvudet med sig från början är det i princip omöjligt att nå sina mål. Så därför - peppen på topp!

Peppen is on teh roof!

Lyckorus

Jag är verkligen inne i ett lyckorus när det gäller löpningen. Jag har kraft, ork och lätta ben nästan alla passen jag springer. Har det dessutom varit en fin dag och solen fortfarande är framme - ja då kan jag inte låta bli att le!

Dagens pass fick gå hur jag ville och kände. Inga krav, bara glädje. Så det blev enkla 8km där varannan kilometer gick lite fortare än de andra. Jag njöt hela tiden och log åt solen som smekte ansiktet. Kärlek.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Välkommen våren

Sprang igår ett helt fantastiskt långpass på 18km i ett 5:56-tempo. Ett tempo som faktiskt inte alls var jobbigt! Ihh, så jävla bra jag mår! Vädret var dessutom helt underbart med strålande sol och lagom värme, så jag har nu officiellt fått första färgen i ansiktet. I like it!

Så kommer vi till idag. Är det bara jag vars första tanke är när man vaknat och ser att det är strålande sol och blå himmel "Vad för roligt kan jag träna idag?". Endorfinjunkie utan dess like! Då jag sprang långpass igår så får det antingen bli ett lättare distanspass eller en premiärtur med inlines med älsklingen.

Åhhhh du fina vår, välkommen!

Tempolångpass

Sitter nu och laddar inför kvällens utmaning.. BORDSPLACERINGAR inför bröllopet! Men med gott sällskap och vin så blir det nog en riktigt trevlig kväll (och förhoppningsvis inte allt för knasiga placeringar av folk).

Men det är däremot dagens andra utmaning. Den första har jag redan avklarat och målet var 14km i 5:40-tempo. Varför 5:40 undrar ni då? Jo, det är tempot jag behöver hålla för att klara Göteborgsvarvet under 2h nämligen. Och vet ni vad, det gick! Visserligen kändes mina ben trötta redan halvvägs efter 7km men för första gången känner jag ändå att det kan fan gå med en jävla massa vilja. För även om benen var trötta redan då så orkade jag hålla samma tempo hela vägen hem. Eller ja, jag hade en svacka där på två kilometer som låg kring 5:55 (mycket uppför också) men det tog jag ikapp sen. Det var jobbigt men med bättre uppladdning (det var bara en vecka sedan jag sprang 25km) så kan det gå. Ska gå.

Så i mål på 1:19:26 och ett snittempo 5:40. Score!

Extra vilodag och blåa naglar

Egentligen innebär tisdag = ett lunchpass på gymmet! Dock med tanke på axeln och att jag inte kunnat lyfta armen över brösthöjd så vilar jag en extra dag. Varför vara dum när jag kan vara smart?

Så nästa gympass blir istället på söndag och med tanke på att axeln känns mycket bättre idag än tidigare så är jag positiv. Köpte istället lite billiga nagellack (äääääälskar nagellack) och har nu målat de härligt sommarhimmelblåa!

Som jag längtar efter att springa i linne och shorts. Svetten som rinner i sommarkvällens härliga temperatur. Åhhhhh! Snart så!

Från förra ljuvliga, regniga sommar!