No smaljeans här inte

En liten tanke slår mig när jag tittar runt på min dagliga dos av bloggar. Många har smaljeans de vill komma i samt före-bilder på hur smala och snygga de varit. Så har det aldrig varit för mig, jag vet ärligt talat inte hur jag ser ut som smal och jag har definitivt inga smaljeans som jag åter igen vill passa i.

Så med andra ord kan det bara bli bättre. Mindre press på mig själv och jag tror även det gör att jag lättare kan tycka om mig själv, oavsätt storlek och vikt. För det gör jag nu, tycker om mig själv och det jag ser i spegeln. Men visst, 10kg mindre hade inte skadat men ändå.


Jag är jag och jag är bra!

Snyggast på gymmet?

Igår slogs jag av en tanke när jag gick in på gymmet:
Jag känner mig nog som snyggast när jag är på gymmet.

Detta kan verkas lite konstigt eftersom jag svettas, håret ser lite halvrisigt ut och sminket jag haft under dagen är nästan borta. Så varför denna känslan?

Igår hade på mig ett tight rosa linne som verkligen visar upp mina överflödiga kilon men som jag konstigt nog ändå trivs ovanligt bra i. Linnet visar mina armar som jag normalt har extrema komplex över men på gymmet gärna visar upp när jag utsätter dem för hård träning. Utöver det hade jag en vit sportbh som delvis syns under linnet och mina caprilöpartights som gör att mina ben ser otroligt vältränade ut.

Det börjar med att jag hälsade på två killar jag pratade med lite i måndags på gymmet som genast kände igen mig när jag klev in i salen. Bara en sådan gest tycker jag är väldigt roligt eftersom jag alltid annars är ensam på gymmet. Men en annan sak är också att eftersom jag vågar ta för mig kring de fria vikterna, vågar fråga om en person är klar med en bänk eller framför allt vågar ta i och grymta när jag lyfter något som är riktigt tungt så ser jag blickarna i ögonvrån från killarna i gymmet. Tänk, de tittar på lilla mig när jag tränar. Vilken egoboost! Nu menar jag inte att de tycker jag är skitsnygg men jag tror de uppskattar mitt självförtroende på gymmet och kanske också blir lite imponerade? Och det är ofta de försöker möta min blick för att ge mig ett uppmuntrande leende. Självsäkerhet är sexigt på alla människor, oavsett vikt, kroppsform eller längd.

Så ja, gymmet har blivit stället där känner mig säker. Säker på mig själv och vad jag är kapabel till. När jag inte är tillsammans med min sambo, där är jag tryggast.

Mycket tankar

Mycket tankar som flyger runt i mitt huvud. Tankar på vad som händer när jag är klar med skolan inom en månad, hur jag ska göra med min träning, vad nästa steg är i livet osv osv osv.

Jag tänker för mycket rent allmänt vilket gör att jag har svårt att somna. När jag väl somnar drömmer jag en massa så jag vaknar oftast helt utmattad. Väldigt irriterande.

Har som sagt tänkt lite på hur jag ska göra med löpningen. Jag vill faktiskt satsa mer även efter Broloppet är klart. Hittade en löpningsklubb här i Malmö som jag funderar på att gå med i, jag behöver lära känna människor som också har det här intresset! Det är så tråkigt att alltid vara ensam med att tycka om något. Sen är jag även sugen på att maraton, eventuellt nästa år om jag känner det går men definitivt 2012! Senast!

Fokus nu är Broloppet. Ca en månad kvar. Fy fan vad jag ska äga mig själv!