Det är svårt. Riktigt svårt. Hade tänkt att skriva om gårdagens löpning och översvämningarna som gjorde att vägar inte längre var vägar men det känns inte längre så viktigt, så relevant. Jag är extra känslig av naturliga skäl av att se filmer, tvserier och läsa böcker där en förälder dör. Framför allt där pappan dör. Herregud ja, där pappan dör. Min pappa.
Idag såg jag en tvserie där just det hände, där de diskuterade vad pappans sista ord var till sin son. Och det är där det blir riktigt svårt för mig att inte bryta ihop på nytt. Jag minns bara bitar av vad min far sa till mig men inte allt och det hjälper inte att vår relation varit skakig i många år. Men bara den saken att han aldrig kommer få träffa mina framtida barn eller vara med när jag gifter mig. Eller se mig springa i mål i mitt första maraton? Tårarna vill aldrig ta slut.
Sanningen är att efter han dog så är jag extremt rädd att förlora någon jag älskar. Varje dag när jag säger hej då till Sebastian på morgonen är jag rädd att vi inte kommer ses igen, att skulle något hända honom så skulle jag gå sönder i så många tusen bitar att jag inte skulle orka mer. Denna tryckande känsla har jag hängandes över mig jämt, när ska den försvinna? När blir saker lättare..?
Det blev ett väldigt personlig inlägg men ja, så är läget just nu.
Hej!
SvaraRaderaUtan att vara sig känna dig eller veta under vilka omständigheter eller när din far gick bort men samma fråga och problem genomborrar mig dagligen. Min far dog helt plötsligt förra julen och känslan av att inte få träffa dem man älskar igen gör att varje gång jag umgås med en av mina älskade och ska säga hej då får jag alltid en sån konstig tom känsla i kroppen för en stund. Även tanken att min far inte kommer leda mig fram till altaret den dagen jag gifter mig och att mina framtida barn inte kommer ha någon morfar är de värsta jag vet. Ville väl bara att du skulle veta att det är normala känslor. För mig känns det bättre när andra i samma situation berättar för mig. Hoppas du inte tog illa upp.
Ps. Mycket inspirerande blogg Ds
Jag förstår dig perfekt. Jag levde med samma känsla varje dag tills min mamma gick bort. Tyvärr bodde jag i Sverige och hann inte se henne innan hon dog. Så ja....la svåra tiden!!
SvaraRaderaMen det är bättre nu!
Njut varje minut och tänk inte så mkt om det.
Tack för att du skriver här lite mer personliga tankar!
kramar.