Backar med Bassen

Lyckades lura med mig käresta på backintervaller i lördags. Det är helt sjukt hur stolt jag är över honom - nu snackar vi killen som verkligen inte alls gillar att springa men måste för att klara fystesten hos polisen.

Hur som helst, jag hade valt en ganska lång backe som vi sedan sprang upp för 6 gånger och joggade lätt ner. Han dog efter tre men pressande ändå på de sista tre och vägrade låta mig komma upp för backen först (typiskt killar, kan inte förlora mot en tjej). Kul och efteråt så frågade han mig om vi inte kunde köra ett pass intervaller ihop varje vecka. Hallå liksom, vem är du och vad har du gjort med min pojkvän?!

Nej men skämt å sido. Jag tycker det är jättekul och intervaller är ändå roligare att springa med andra - trots att han automatiskt är snabbare än mig även fast jag sprungit i snart tre år eller vad det är. Suck.

Kundfiske

Ska strax iväg på Kundfiske, dvs vi ska ta med oss kunder till en sjö för fiska i eftermiddagen. Vi kommer även käka korv och äppelpaj (mums). Solen skiner iaf så det kommer nog bli riktigt mysigt, alltid kul att ha en dag utanför kontoret!

Men alltså, fiska är ju ändå "okej" men inte "omg så kul det här är". Näh, jag kommer mest satsa på att äta korv.

Lite allt möjligt

Regn. Regn. Regn. Det är det och en tegelvägg jag ser från mitt kontorsfönster. Men träningen har jag redan gjort för dagen så jag behöver bara bege mig ut en gång till när jag ska hem och inget mer. Skööööönt.

Nåväl! Mitt träningsupplägg går fint fortfarande även fast mitt intervallpass förra veckan var allt annat än lyckat så blev lördagens löpning helt fucking amazing. 14 km i ett 5:50min/km tempo och det kändes riktigt bra. I söndags orkade jag dessutom lyfta mig själv en gång! Det är STORT mina vänner. Alltså, inte lyfta mig upp från typ sängen utan hängandes med raka armar dra upp kroppen och hakan förbi händerna, chins alltså, och detta efter ett helt pass på gymmet. På söndag ska jag testa att göra det först av allt för att se vad jag pallar.

Annars då? Ja jo, mycket budgetplaneringar som pågår i huvudet. Så mycket jag vill göra det närmaste året, bil, resa, bröllop men det är svårt att få ihop det alla gånger.. får räkna på lite mer helt enkelt.

Många pass - få dagar i veckan

Började denna vecka med ett träningsupplägg som ska hålla i en fyra veckor. Ett träningsupplägg som består av 7 träningspass (hade egentligen velat ha 8 men någonstans måste jag hejda mig).

Måndag - Distans, löpning

Tisdag - Vila

Onsdag - Intervaller, löpning

Torsdag - Gym på lunchen och Innebandy på kvällen

Fredag - Simning på morgonen innan jobb

Lördag - Långpass, löpning

Söndag - Gym

Efter jag har sprungit Bromölla halvmarathon (som är om passande 5 veckor), så tänkte jag skippa ett pass löpning fram tills januari/februari. Varför dra ner till bara 2 pass? Ptja, december och januari är kallt och mörkt så att slippa pressen att ta sig ut ett pass mindre gör att de resterande passen blir mer kvalitet. Dessutom så fungerar innebandyn som ett bra substitut med tanke på hur mycket man rusar fram och tillbaka.

Mycket jag vill träna - men så lite tid! Ska se om jag inte kan klämma in något löppass på lunchen istället för efter jobbet sedan när det verkligen är mörkt ute. Ljus ger så otroligt mycket mer energi!

Äntligen långpass

Yes, äntligen! Har försökt komma iväg på långpass nu i några veckor men livet har liksom kommit i vägen och gjort att jag behövt avstått - trots att jag alltid planerar in träningspassen lång innan. Inte hela världen så klart men lite frustrerande. Hur som helst lyckades jag då komma iväg på en fin 2milare. 2 mil utan press på tid utan fokus på att inte tycka det är tråkigt utan bara njutbart.

Och visst blev det så! Tryckte in min favorit fantasyserie i ljudboksform och körde på. Utan fokus på tid så kunde jag fokusera på ljudboken så benen bara trummade på som en maskin utan ansträngning. Precis som jag vill att det ska vara. En snittpuls på jättelåga 154 och ett tempo på 6:29min/km(sluttid: 2:09:42) kan jag inte annat än bara le. Fan va nice, det visar verkligen att det tempot är enkelt för mig. Så fint. Så bra! Det här ska gå.

Så nu sitter jag här med ett glas Rosé och väntar på att mina jättegoda gryta ska bli klar. Min plan inför Bromölla formar sig men även nästa års utmaningar ligger latent och väntar på att jag ska bestämma mig för vad jag vill göra. Så skönt att saker fungerar som de ska ibland inte sant?

Födelsedag idag!

Det är jag och Zlatan (och Kevin i Backstreet boys) som fyller år idag! Firade lite smått igår med släkt och ikväll blir det middag på stan med käresta. Fin fint!

Har varit borta från bloggen i en två veckor nu - inte riktigt funnit motivation samt att jag var sjuk en hel vecka då jag inte fick träna. Meeeeeen! Idag är en bra dag, bäst ska den bli! <3

Skanörsmilen och under fina 55!

Min kropp är helt slut men jag kan inte gör annat än att le! Vilken kraftsatsning jag gjorde idag, en satsning som höll hela vägen in i mål. Så häftigt, så magiskt, så jävla bra. Men som vanligt så tar vi det från början.

Då vår bil gått sönder var jag tvungen att ta mig till Skanör med buss. Lite småtråkigt men gick förvånansvärt smidigt och för er som inte vet så är Skanör och Falsterbo längst ute på ett näs som inte är jättestort men däremot förbannat blåsigt. Mål och Start var vid Falsterbo Ryttarstadion och vägen vi skulle springa var som Göteborgsvarvet utmärkt med blåa spår. Awesome.

Men som det blåste där. Herregud. Jag var där ungefär 1,5h innan mitt lopp gick då jag behövde hämta ut nummerlapp och dylikt innan men träffade några andra löpare på bussen som jag då fick sällskap med. Så i ca 1,5h frös jag verkligen trots varma kläder och vindjacka. Inte lätt att välja kläder till löpning med andra ord men det slutade med trekvartsbyxor och en tunn långärmad tröja som jag nu i efterhand fortfarande känner mig nöjd med.

Jätte, jättekallt.

Starten gick för de som skulle springa halvmaran och jag själv började värma upp och lämna in mina underbara överdragskläder. Pang! Alla sprang iväg och som vanligt ska alla dra på i ett fasligt tempo i början - ett tempo som jag absolut inte planerat att hålla i 10km så trots folkmassan saktade jag in något och tänkte att jag springer om dessa människor om en 2km.

Löparna som sprang halvmaran springer på.

Och mycket riktigt. Efter 2km hade jag kommit förbi en hel del människor och jag fortsatte att springa förbi folk ständigt. Benen kändes pigga och det kändes faktiskt inte så jobbigt som ett tempo kring 5:20min/km brukar kännas. Tryckte på när jag såg att snittiden gick upp lite och vid 4km kändes allt fortfarande bara fint. Kontrollerat. Tänkte att fan, snart har jag klarat att hålla det här tempot i hälften av loppet och jag är inte sliten. 5km passerades på 26:41 min.. med andra 6 sekunder långsammare än mitt 5km-lopp i Trelleborg. Öh jaha tänkte jag för mig själv lite fundersamt, är detta bra eller dåligt? Kommer jag hålla?

Men jag sprang på. Försökte nu att inte tappa och hålla varje kilometer under 5:30. Misslyckades först vid kilometer 6 där jag sprang på 5:31 men också på kilometer 9 där jag sprang på 5:35. Misstänkt anledning = massa, massa motvind. Men allt som allt var jag verkligen stark. Mitt där vid kilometer 7 eller så började det regna och då log jag för det finns inget bättre än att springa i regn! Försökte peppa på de jag sprang förbi (och som jag sprang förbi folk hela tiden!) och tvinga benen att inte tappa fart, för fortfarande var de inte trötta. Avslutade sedan start med sista kilometern på 5:16 och en liten spurt in i mål på 54:11 enligt min Garmin(officiella resultat är ej uppe än).

Wow. Jag kan inte riktigt fatta det själv. Jag klarade att hålla nästan samma tempo som på Trelleborgsloppet hela vägen in i mål. För det första visar det att jag antingen fegade ur på Trelleborgsloppet samt att hur viktigt det är att huvudet är med. Jag var fast bestämd innan att inte tappa greppet, inte tappa fart utan bara köra på jämt och sedan öka sista kilometern. På både Malmöhalvmaran och Trelleborgsloppet var jag otroligt opepp och hade inte alls samma driv som idag. Det är inte bara benen och hjärtat som jobbar när man springer utan minst lika stor del är huvudet!

Lite finurlig blick men detta är faktiskt efter loppet! Jag ser ju riktigt awesome ut!

Nu är jag förbannat jävla skitglad och får stryka ännu ett av mina uppsatta mål för 2011 på högerkanten. Nu hoppas vi bara att säsongens sista lopp i Bromölla gör att jag kommer bli minst lika glad! Tack som fan lördag!

Lite stats från min kära Garmin:


1km 5:21
2km 5:23
3km 5:23
4km 5:14
5km 5:20 - 26:41
6km 5:26
7km 5:31
8km 5:27
9km 5:35
10km 5:16
0,05km 0:15
-----------------
10,05km - 54:11
Puls: 175/183
Snitt: 5:25min/km

En vältränad tjockis?

Låt oss gå tillbaka i tiden. Till mellanstadiet närmare bestämt. Jag minns en händelse som då gjorde väldigt ont men som fortfarande känns orättvis och elak. När jag var i den åldern var jag grym på friidrott. På dessa friidrottsdagar när man tävlade mot massa andra skolor vann jag alltid 60m. Alltid. Jag insåg även i 6an-7an att jag var duktig på längdhopp också - antagligen eftersom jag fick upp sådan hastighet från löpningen innan. Jag vann också över alla killarna i min klass på 60m och då var min högstadieklass en otroligt atletisk klass med hög tävlaranda vilket jag älskade. Jag har tränat väldigt mycket i hela mitt liv.

Hur som helst så sprang vi just 60m på idrotten. Min kompis berättade efteråt att en av kille i klassen hade sagt att jag var tjock och min kompis hade försökt vara diplomatisk genom att säga att "Neh, inte är hon tjock - hon är bara lite mullig" men killen hade inte ändrat sig. Jag vet inte vad som gjorde ondast men jag minns att jag tyckte det var otroligt elakt och jag blev väldigt ledsen - även om jag försökte att inte visa det då.

Jag har alltid varit större än mina vänner. Inte jättemycket större oftast men det räcker att se på bilder från mitt liv att ja, jag är bred. Och då är jag också bara 160cm lång, så en kort tjockis med andra ord. Att vara smal har jag aldrig någonsin vetat hur det känts, att vara nöjd med min kropp likaså. Men jag börjar närma mig.

För så här är det, poängen med min lilla historia. En tjockis som är vältränad kommer aldrig någon tro är vältränad. Hänger ni med på vad jag menar? Jag är i dagsläget väldigt vältränad, jag tränar många gånger i veckan och jag har muskler. Dessvärre syns de inte så mycket men de finns där under det mjuka. Men ändå så får man kommentarer från folk som synar en och definitivt inte tror på en. Eller att mina vänner, som inte tränar alls, får kommentarer över hur vältränade de ser ut trots att de knappt kan lyfta en hantel. Det är så orättvist och så förnedrande på något vis. Är det så konstigt att en överviktig person också kan vara vältränad? Nej inte alls! Men överviktiga blir alltid dömda på förhand, precis som smala personer blir dömda. Orättvist åt båda håll.

På Stockholm marathon kände jag mig stor. Löpare har oftast en nättare kroppsbyggnad och självklart är det till fördel. Jag vet att skulle jag gå ner mina 10kg så skulle jag springa mycket, mycket snabbare. Men så där på startlinjen bredvid mig stod en kvinna. Hon var nog en 35 och hon var stor. Jag skulle nog tro att hon hade ett bmi (bullshitindex men lättast att mäta i) som låg på fetma. Men ändå stod hon där, beredd att springa dessa 4,2mil och jag blev så glad. Klart som fan att hon kan! Det hon gör är bra mycket jobbigare än det jag gör, hon ska bära massa överflödiga kilon runt som jag inte har, men för att kunna orka det måste hon vara vältränad. Men det syns bara inte med blotta ögat, precis som på mig. Häftigt.

Brukar ni också bli dömda för att ni har några extra kilon på kroppen?

Mellanläge

Jag befinner mig i något slags mellanläge.

Mellan två hårfärger - ska göra en tvärvändning hos frisören och bli blond om 1,5 vecka.

Mellan två löner - så mycket saker som jag vill ha, främst smink och träningskläder, men måste spara pengar.

Mellan två vikter - som bekant pågår rivstarten och den är inne på 4:e veckan av 8 nu. Jag måste lägga i en till växel for sure.

Mellan träningsvilja och ovilja - det går upp och ner för varje vecka. Mycket omotivation, främst till löpning tyvärr.

Så vad gör man åt detta då?

Bokade tid hos frisören för länge sedan. Väntan är stor och urväxten i mitt hår ser förjävlig ut.

Köpte budgetsmink hos e.l.f. som förhoppningsvis dyker upp denna veckan. Inser att jag nog inte behöver mer träningskläder - jag har faktiskt massor.

Försöker bli ännu bättre med viktnedgången även fast jag misstänker att denna veckans resultat eventuellt kommer bli blä.

Försöker alternativträna simning istället och ta lite extra vila denna veckan vilket passar bra eftersom jag ska springa tävling på lördag - 10km.

Sen är det faktiskt så att jag fyller år om ca 3 veckor. Då bör mitt mellanläge gått över till slutskede istället. Låter bra tycker jag.

Mentala och fysiska spärrar

Har haft en konstig känsla i kroppen hela helgen, både mentalt och fysiskt. Saker stämmer liksom inte och jag vet inte riktigt vad som händer. I lördags skulle jag springa långpass. Först hade jag tänkt 20km men kände mig inte direkt sugen på att springa så kortare ner det till 14km. Detta sug brukar dock komma tillbaka när jag väl springer. Inte idag.

14km är inte speciellt lång eller jobbigt så när jag började springa kändes det ändå helt okej. Benen och pulsen var pigga men efter en 2-3km så dog jag mentalt. Kroppen var verkligen pigg men jag ville inget annat än sluta springa, inte för det var jobbigt, men jag tyckte det var så fruktansvärt tråkigt och ovärt. Samlade negativa tankar i flera kilometer, undrade om man verkligen får ut något av ett pass som är så sjukt omotiverande samt om jag skulle försöka ta mig hem istället. Slutade dock med att det kom en bra låt på radion som gav mig lite nytänding för att mentalt orka springa mina 14km. Speciellt snabbt gick det inte men vad gör det. Just nu är jag tacksam att jag kom hem överhuvudtaget.

Men hur kan man förklara detta beteende? Denna totala ovilja till något jag brukar gilla så mycket?

Och så igår. Kunde knappt sova under natten då jag var pigg trots lite sömn. Får ingen ro alls och på morgonen skulle vi till gymmet. Jag orkade inte. Nu var det kroppen som strejkade och psyket blev inte starkare än det. Jag är inte sjuk men jag verkar inte kunna få någon ro. Ge mig ro. Med detta väljer jag att avstå från dagens planerade distanspass och vilar istället. Kära kropp, vad är fel?