måndag 18 juni 2012

Tjejmarathon 2012


Så vart börjar man denna fantastiska historia om dagen då jag, JAG, sprang ultra för första gången? 53km långt i all möjlig terräng, asfalt, grusväg, småstigar, stenar och klippor, ja precis allt man kan tänka sig i ett väder som skiftade mellan sol, moln, duggregn och spöregn. Och tänk er, alla 39 startande tjejer gick i mål! Hur fantastiskt sjukt fint är inte det?! Det är tjejmarathon det!

Morgonen startades klockan 7 på morgonen med att jag pallrade mig upp ur sängen hos min mamma som bor i Norrtälje. Tryckte i mig gröt och en macka, mer gick inte. 9:45 var jag på Norrtälje busstation där jag letade upp bussen som skulle ta oss till start. Sådan energiboost att få sitta i en fylld buss med massa förväntansfyllda tjejer som alla var sjukta pepp på att anta utmaningen som väntade oss!

På Roslagsbro IP där starten gick mötte vi upp Annie och Madde och jag fick min nummerlapp. Jag fick även en stor kram av Coyntha - äntligen skulle vi få chansen att springa ihop! Helt plötsligt var det dags att springa iväg. Första delen av banan var en smal stig och jag kände hur det pirrade i kroppen, äntligen var det dags! Hamnade rätt kvickt mellan två grupper och saktade ner lite så jag kunde springa ihop med Coyntha som planerat.

Efter några kilometer var vi fyra tjejer som höll ihop. Vi sprang, pratade, tittade på den fantastiska utsikten och skämtade om att vi hoppades det skulle kännas såhär lätt efter 40km också! Tempot var lagom och det kändes riktigt bra. Dags för första vätskestationen efter 15km. Jag tyckte det var lite svårt att välja vad man skulle äta av allt gott som fanns men jag tog ett glas juice, ett glas energidryck, en macka och en banan. Sedan sprang vi iväg igen vi fyra.

Vi tog 5km i taget och jag ropade glatt när min Garmin pep till. Nästa vätskestation skulle vara i Älmsta och då efter ca 30km. När vi kom till Gåsvik taggade jag till av glädje, här kände jag ju igen mig ordentligt! Och att sedan få springa längst kanalen till Älmsta gjorde mig så glad, det här är mina hemtrakter!

I Älmsta såg jag att Coyntha hade väldigt ont så jag bestämde mig för att vänta in henne och sa till de andra två tjejerna att springa på. De såg dessutom väldigt pigga ut! Jag hade lite svårt att få i mig något i vid denna stationen men tog lite buljong, några godisar och fyllde på min camelback med vatten. Efter lite uppmaning av de som stod där tog jag även en leverpastejmacka med massa saltgurka.

Äntligen kunde vi komma i väg! Tyvärr så verkade det inte hjälpa för Coyntha och smärtan blev så pass illa att hon inte kunde springa längre. Hon sa till mig upprepande gånger att springa på själv och till slut så gav jag med mig, jag visste ändå att hon hade en annan vän som snart skulle springa i kapp henne.

Gick därför in i tankarna på att ta igenom dessa sista 2 mil själv och lirkade upp min musik. Men jag hann inte ens starta den innan en annan tjej sprang i kapp mig. Självklart hängde jag på henne då hennes tempo var helt perfekt. Efter några kilometer mötte vi upp två till tjejer, en som hade sprungit fel och klockat 3 extra kilometer, och en som vi kom ikapp. Bara några hundra meter efter detta möte så kom vi till klipporna. Dessa jävla klippor som vi klättrade på och nästan snubblade runt på flera gånger. Var det inte klippor så var det halvstora stenar vi skulle balansera runt på. Jag var sjukt tacksam över sällskapet där och vi alla var rörande överens om att vi inte hade velat vara ensamma där.
Efter klipporna väntade terräng som inte heller gick att springa på, lera, smala stigar med uppstickande rötter och stenar. Efter mycket frustration och ett duggregn som hade övergått till spöregn, så letade vi efter den sista vätskestationen. De hade sagt att den skulle vara efter 11km men vi hade sedan länge passerat 11km och vi undrade om vi missat den. Men äntligen, efter en sväng så var den där! Två stackars personer stod där under paraplyt och vi fyllde på med vatten och lite godis.

Jag och en av de tre tjejerna, Lupita, tog det lite lugnare medan de andra två tjejerna sprang i väg. Det visade sig att även hon bodde i Malmö och vi kom mycket bra överens! Jag fick även hennes nummer så det blir garanterat fler pass ihop i sommar! Så vi varvade sista milen med löpning och gång där roslagsleden inte gick att springa på. Efter en sista kilometer på asfalt och min klocka som visade nästan 53km längtade vi efter målet som aldrig kom. Men sen, till slut, så såg vi skyltarna. Skyltarna som vi bara kunde le åt! Vi hade klarat det!!! Coynthas man Göran fotade oss och vi var så glada! Tänk vilken prestation! Tänk att jag faktiskt klarade av att springa så här långt!

Väl i mål väntade god pastasallad, cocosbollar (jag fick en hel låda med mig hem!), kladdkaka och en glad Annie som skrikande sprang fram och kramade om oss som gick i mål. T o t a l lycka. Bilder finns på tjejmarathons sida då jag själv tyvärr ej hann ta så många.

Wow.
Vilken jävla grej.
Så stort!

Tack Annie, tack Madde och tack alla fina tjejer jag sprang med. Tänk att jag bara behövde vara ensam i någon kilometer på dessa 8 timmar och 8 minuter jag var i gång (inklusive alla stopp).

Det är nu måndag och två dagar sedan loppet, men så fort jag blundar så tänker jag tillbaka på det underbara äventyret. Ett äventyr jag faktiskt funderar på att delvis göra om själv nästa sommar. Jag älskar skogen och miljön som finns här uppe. Det är hemma.

Helt enkelt, jag har vunnit tillbaka kärleken till löpningen.

1 kommentar:

  1. Ohhh men vilket fint inlägg! Jag känner igen allt du beskriver!
    Tack för att vi fick äntligen springa tillsammans. Tack för att du stödde mig när jag hade så mycket ont.
    Men vi klarade det!! Visst är det helt sjuk!
    Fan vad bra vi är!
    Om du springer igen samma leden jag hänger med! Nästa gång kommer jag inte att ha ont!!
    Vi ses snart igen för andra äventyret!!
    Tänk hur mycket har vi fått från löpningen?
    Vi gör tillsammans vad vi älskar!!
    kram kram

    SvaraRadera