Göteborgsvarvet 2012 - Ingen lätt sak

Vad kan jag säga? Det var kämpigt och motigt. Inte min dag överhuvudtaget men som vanligt så tar vi det från början.

Vädret var så perfekt man kan tänka sig. Lite kyligare i luften från början men när min start vid 15:05 gick så hade alla molnen försvunnit och solen visade sig i sin fulla glans. Så mitt klädval, t-shirt och trekvartsshorts, var alldeles utomordentligt! Men det var också det enda jag riktigt lyckades klaffa.

Pepp och glad innan starten!

Starten gick i gång och jag blev genast frustrerad och irriterad på hur mycket folk det var överallt. Fine, detta visste jag om från början men jag kunde ändå inte låta bli att bli putt på folk som stängde in mig på de mest konstiga ställerna. "Håll till höger om du springer långsammare" var det inte en jävel som höll heller så det slutade med att jag själv enbart sprang till höger eftersom det oftast var färre människor att kryssa emellan.

Här swoschar jag förbi älsklingen som hejjar och fotar vilt!

Min plan var att försöka ta det lite lugnare i början och inte stressa eftersom jag visste det var två lite drygare backar de första 5km. Jag blev förvånad över hur brant sälbacken var men tuffade på. Uppe på bron blåste det motvind som satan men jag var ändå vid gott mod och höll en bra snittid några sekunder över där jag ville. Jag började tänka på loppet i tre 7km-delar och låg lite efter vid de första 7km. Men egentligen precis enligt plan, nu är det ju tänkt att jag ska öka!

Men trots ivrigt drickande dagarna före och samma dag så krävde kroppen en massa vätska. Och magen klarade inte av det, varken vatten eller sportdryck. Jag behövde inte springa på toa men däremot fick jag håll och sjukt ont i magen. Så från ungefär km7 hade jag konstant håll om jag ökade takten, och så fort jag drack så fick jag även då jätteont i magen.

Vid km 14 insåg att jag under 2h finns det inte en chans att jag klarar men kanske under 2:05? Tyckte jag tryckte på men benen började bli stumma - riktigt stumma. Jag fick kriga som om jag aldrig tränat en längre sträcka tidigare och modet sjönk till botten. Jag ville verkligen stanna och gå men nej, att bryta finns inte i min värld hur smärtsamt det än var. Insåg när jag började springa på Avenyn att den lutade lätt uppåt och jag kände hur jag blängde på löparna jag mötte som sprang tillbaka samma väg av ren frustration. Vid Poseidon skriker tjejen som står där att "Nu är det bara 4km kvar till mål!" och jag var nära på att spotta på henne. BARA 4km säger du? Gah! Fick en svamp och svalkade ner kroppen lite och benen fick lite extra kraft eftersom det nu lutade svagt nedåt istället ner på Avenyn.

Benen kändes lite bättre men fortfarande sjukt stumma och jag såg hur jag tappade fart hela tiden. Det hjälpte inte heller att min Garmin visade kilometertiderna långt innan skyltarna, så jag visste inte mycket mer än att det gick dåligt mot mitt tempo. Det var även här jag gav upp på 2:05 och satsade på att springa in mål på bästa möjliga förmåga, för pers skulle det åtminstone bli.

Kommer upp för en liten bro och sedan backen innan upploppet. Jag hade glömt bort att man skulle in på arenan också så jag började spurta redan efter backen och vägrade sakta ner när jag insåg mitt misstag. Men det gick hela vägen in i mål och jag fick en sluttid på 2:07:51. Låååångt över vad jag vill och vet att jag kan, men uppenbarligen det enda jag klarade just då. Men visst, över 2min persade jag mot förra året så det är en vinst i sig. Men just nu är jag fortfarande lite bitter mot att min kropp strejkade ut totalt, och ska försöka lista ut vad som gick fel och hur jag kan undvika att få sådant brutalt håll. För det får jag väldigt sällan annars..

Göteborgsvarvet var en tuffare bana än vad jag förväntade mig men ja. Det kan gå så mycket bättre. Nästa halvmara blir i augusti i Malmö och det är en betydligt flackare bana. Gör jag inte bättre ifrån mig då.. ja då får vi se hur jag ska prioritera framtidens lopp helt enkelt.

Dock var hela helgen väldigt trevlig blandat med gott sällskap och trevliga löparvänner! Dessutom fick jag äntligen mina nya älskade löpardojjor i handen så nästa pass blir i dessa läckra godingar.
Det är åtminstone något att le över!

Äntligen är de mina! Fiiiiina skor.