Idag: Vila
I helgen: 14 km från helvetet
I går: 7 underbara km
Tänk så olika det kan vara från dag till dag när man springer. Helgens pass var verkligen det värsta jag varit med om. Benen var extremt sega redan från första steget och den pressande värmen gjorde inte saken bättre. Det gick långsammare och långsammare och snart var jag nere i marathon-tempo(!) runt 7min/km samt att jag efter några km behövde göra stopp i skuggan för att överhuvudtaget kunna orka ta ett steg till.
Efter 7km ville jag bara sluta. Jag gav helt enkelt upp mentalt. Problemet var bara att jag var ute i ingenstans med bara åkrar kring mig och ungefär 7km hem så det var bara att bita ihop, dricka det lilla pissljumna vattnet jag hade kvar och bege mig mot civilisationen. Sakta. Fy fan. Tusen gånger värre än marathonet för då hade jag inga tankar alls på att ge upp, men sådan extrem värme och sol får min kropp att skrika.
Igår kändes det däremot bättre. Kväll och ett psyke som ville ha lite snabbare fart. Snittfarten på hela passet låg kring 6:08 och de två snabbaste kilometrarna kring 5:55 min så det kändes skönt att jag fick till lite tempo.
Men det märks att jag fortfarande är ur form. Helgens långpass får avgöra hur det egentligen ligger till. Jag vill att mina ben ska vara pigga någon jävla gång, kan knappt minnas när jag startade ett pass med ben som var springglada. Så ja, ge mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar